Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Avenged Sevenfold
Arenan, Stockholm
2010-11-20
Av: Rosanna Rundlöf
Publicerad: 2010-11-21
Hemsida: www.avengedsevenfold.com

Efter en något seg start av förbandet Corroded och ett finstämt ”gå-på-scen”-intro i form av Sound of Silence med Simon & Garfunkel går Avenged Sevefold på scen och inleder med Nightmare. Det är kokhett i Arenan och alla 3500 biljettköpare är på plats.

”Everyone who’s never seen us before raise your hands!” säger sångaren M. Shadows och i princip alla räcker upp handen. Det här är bandets första egna spelning i Stockholm då de bara spelat förband till Guns N’ Roses och Iron Maiden i Sverige tidigare. Det är faktiskt konstigt att de funnits sedan 1999 men aldrig spelat här själva. M. Shadows välkomnar i alla fall sin nya publik med att spela Welcome To The Family från senaste skivan.

Det är svårt att bortse från att Arenan på Fryshuset till vardags är en gympasal. Det är med andra ord inte mitt favoritspelställe men sånt får man ta om man vill se ett så eftertraktat band som Avenged Sevenfold. I Malmö fick konserten till och med flyttas upp från KB till Baltiska Hallen på grund av publiktrycket.

Att Avenged Sevenfold ställt in sina intervjuer för dagen på grund av att de har haft en lång turné måste jag säga känns lite mesigt. Att de har ont om energi är dock inget som märks på scen. De är i och för sig inte den typ av duracellband som springer omkring och hoppar runt då deras fokus mest ligger på deras fantastiska gitarrsolon.

Deras musik beskrivs ofta som metalpop och de sägs vara de närmaste ett Guns & Roses eller Metallica man kan komma idag. Det är ganska stora ord, men jag är nog beredd att instämma. De är otroligt duktiga musiker, men det är lite svårt att få något riktigt grepp om dem.

Man kan lätt få ett kallt intryck av dessa fem amerikanare. Mycket beroende på att sångaren M. Shadows alltid har solglasögon på sig. Man kan tro att det står i vägen för att skapa någon som helst publikkontakt men det verkar faktiskt inte vara något större hinder.

När han pratar om deras bortgångne trummis är det omöjligt att inte bli berörd. Jimmy ”The Rev” Sullivan dog för snart ett år sen endast 28 år gammal. Men det var som tur var inget som stoppade bandet att fortsatta. Till ”The Rev”s minne spelar de So Far Away och publikhavet fylls av tändare och armar i luften.

Bland andra höjdpunkter finns Seize The Day och Betrayed. Eftersom nästan alla deras låtar är en bit över femminutersstrecket är det många låtar som saknas. Konserten går mot sitt slut alldeles för snabbt.

Publiken är består av folk i alla åldrar men troligtvis är merparten manliga. Bredvid mig står en femtonårig pojke som spelar luftgitarr med total inlevelse i de tuffaste gitarrsolona. Sen tittar han drömskt på scenen och önskar att han var där. Han är nog inte ensam om det.

Konserten får en lite annorlunda avslutning i form av att M. Shadows ber till publikens lycka skapa två circlepits. Efter det tar hela bandet sig väl med tid till att tacka publiken innan de går av scen. Det märks att de gärna kommer tillbaka, och det hoppas jag att de gör.