Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Millencolin
Machine 15, 2008
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-20
Hemsida: www.millencolin.com

Millencolin har fått ta en hel del skit för den här plattan, både från kritiker och fans. Anledningen är enkel: det är för mycket rock, för lite punk, för mycket polerat, för lite rötter och så förstås det lilla tillägget av stråkar.

Kritiken är förstås befogad. Ingen kan släta över att gruppen tagit ett steg bort från sina mest vansinniga punkrötter och bekvämt lutat sig tillbaka i mognare rock. Men att det skulle vara något så kategoriskt negativt förvånar mig. Har folk verkligen glömt bort alla de patetiska band som vägrar inse att tiden går? Om Millencolin prompt skulle strunta i att de blir äldre för varje år och envist fortsätta mata musiken från sina naiva ungdomsdagar skulle det inte låta bra, det skulle bara bli fånigt. Det är trots allt tretton år sedan ”Life on a plate” kom. Att Millencolin gått åt ett softare håll är bara naturligt.

Med det sagt ska det förstås också slås fast att det här knappast är gruppens bästa platta. Det är inte ”Machine 15” som folk kommer minnas när karriären är över. Millencolin gör vad de ska där de befinner sig idag och gör det på ett okej sätt, men det blir inte minnesvärt mer än i några få stunder.

Melodispråket som alltid varit gruppens signum finns förstås här och Nikola Sarcevic tycks bli en bättre sångare för varje år som går, men låtmaterialet känns lite jämntjockt. 15 låtar är förstås alldeles för många och det är långt mellan höjdarna. Titelspåret är en liten pärla och poporienterade Ducks & Drakes får omedelbart fäste, men annars är det tunnsått.

”Machine 15” känns snarare som stabilt hantverk. En trygg skiva som bjuder ungefär vad man kan förvänta av ett gäng som gått vidare i sin karriär. Betydligt bättre än vad den allmänna kritikeruppfattningen tycks vara, men som sagt, inget som kommer göra något större avtryck i historieböckerna.