Joyzine

[stäng]

Intervju

Svedberg & The Hillside Stranglers

Med fullängdsdebuten ”City Serenade” tar Svedberg & The Hillside Stranglers ett hoppfullt steg från aspirerande uppkomling till seriöst satsande orkester med skivbolag i ryggen. Detta med många strängar på lyran och ett sound som är svårdefinierat.
– Vi hoppas att skivan och låtarna ska kunna göra sitt jobb, att de är tillräckligt bra för att kunna nå en publik, konstaterar bandledaren Niklas Svedberg.

Niklas Svedberg låter obekväm. Man kan nästan, genom telefonförbindelsens brus, höra hur han besvärat skruvar på sig. Men så tar han bladet från munnen:
– Jag känner mig löjlig när någon frågar vad vi spelar för musik och jag är så här ”åhhh vilken jobbig fråga”, för så säger ju alla band. Många skruvar lite på sig inför frågan och det gör jag också, men jag är medveten om att alla gör så här, konstaterar han.
Ämnet som hamnat på agendan är givetvis det där med genre- och fackindelning och sångaren är smärtsamt medveten om att han, även om han talar oerhört mycket sanning, vältrar sig i trötta klyschor när han framhåller att den musik Svedberg & The Hillside Stranglers framför inte är helt enkel att etikettera.
– Vi har jätteproblem med det där, det är lite country, pop, folk och sedan kanske någon annan tycker något helt annat. Man kan säga åt den som frågar att lyssna på skivan, men folk vill ju ändå ha ett svar på hur man låter.
– Det är därför det är så jobbigt att svara på den frågan, att man inte riktigt vet, jag vill inte placera vår musik, det låter så jävla..., han avbryter sig och suckar uppgivet.

Nu låter det förstås som att jag släpat fram en sådan där standardiserad sunkfråga från musikjournalisternas standardformulär 1A, men så är faktiskt inte fallet. Jag har inte bett Niklas Svedberg att kategorisera sitt band. Anledningen till att vi ramlar in på den här för musikanten så plågsamma diskussionen är en helt annan.
När Svedberg & The Hillside Stranglers släppte sin första ep för ett gäng år sedan slängde sig orkestern med skriande slagord om anti-indie och protest mot posörrock. Frågeställningen som leder fram till meningsutbytet ovan handlar helt enkelt om hur orkestern ställer sig till dylika pamfletter så här några år senare när ett rykande färskt album ligger klart för lansering.
– Jag tycker att det var en miss att skriva sådana grejer i ett följebrev, men det gjordes och ja, det här med anti-indie var det någon som hade sagt om vår musik, det var inte vi som hade sagt det själva. Vi släppte vår första ep och vi ville att folk skulle reagera på någonting, konstaterar sångaren krasst innan vi via en snårig och knappast särskilt upplysande diskussion om vad som egentligen kategoriserar indie snöar in på vad gruppen nu egentligen är om den på något vis skulle vara just anti-indie.

Svedberg & The Hillside Stranglers Skogsromantik?
Men det där var då och nu är nu. Orkestern har några fler år på nacken och debutalbumet ”City Serenade” ligger redo att lanseras. En platta om livet i storstaden, berättad med hjälp av folkinspirerad musik som inte doftar så lite amerikanska vidder.
Gruppen drog till de värmländska skogarna för att sätta tonerna på plast och som beskrivande journalist är det förstås lockande att måla upp romantiskt drypande scenarier om hur de stilla skogarna kring Forshaga inspirerade bandet till stordåd och hur just det faktum att de lämnade staden för naturen går igen i den tonkonst som fastnade på inspelningen.
Det är naturromantik i kubik och Niklas Svedberg skjuter ner tanken tämligen omgående.
– Vi är inte så jävla rika och det kostar ganska mycket så vi åkte ner dit och visste exakt vad vi skulle göra, konstaterar han sakligt.
– Om det hörs på plattan att den spelades in i skogen? Det har jag svårt att tänka mig att det gör, för folk var rätt inställda på vad de skulle göra, men visst det kan ha påverkat, det vore ju kul om det var så. Men det var inte direkt så att man gick på en skogspromenad och kände att va fan det är den där slingan jag ska ha.
Att komma bort från Stockholm handlade med andra ord inte lika mycket om inspiration som om arbetsro.
– Vi bodde i samma stuga som studion så det var bara jobb och musik hela tiden. Jag menar om man är hemma i Stockholm där alla bor så är det klart att saker distraherar. Då går man hem och du vet, här fanns ju bara musiken att jobba med. Producenten bodde i grannhuset så när han gick hem och hade gjort sitt så satt vi kvar och kollade slingor och repade lite och så där. Det var fridfullt och man kunde koncentrera sig på vad man skulle göra.

Gammelmansrock
Här måste vi faktiskt återknyta till inledningen. För det är trots allt så som bandledaren så motvilligt konstaterar. Det går inte att sätta ett stenhårt finger på Svedberg & The Hillside Stranglers och dess genreexistens. Bandet bjuder på en uppsjö av infall och blandar folk med country och pop på ett lekfullt sätt rakt igenom hela ”City Serenade”.
– När vi skulle göra vår första ep var vi ganska överrens om att vi skulle hålla det ganska akustiskt, men vi ville fortfarande inte vara något singer/songwriter-band. Vi tog låtarna och tittade på dem vad de behövde och försökte blanda in lite olika saker för att hålla det intressant och så har vi nog jobbat sedan dess. Vi känner att det är tråkigt att begränsa sig, utan kollar snarare på varje låt och tänker, vad skulle passa här?
– Det var intressant att se om vi kunde göra en platta som höll hela vägen ut och blev tillräckligt intressant och det tycker jag att vi har lyckats med, det är en ganska varierande skiva. Det känns inte som att det är ett sound rakt igenom. Vi har en grundläggande röd tråd men det spretar lite på ett vad vi tycker bra sätt.
Vad är det då för folk som kommer uppskatta den här debutskivan?
– Vi skojade ganska mycket i början om att det är äldre män som gillar sådant här, för de bra recensionerna vi fick var skrivna av äldre män. Men det är allt möjligt sorters folk, jag har hört bra saker från många olika typer av människor. Jag tror inte det handlar så mycket om vad det är för folk, utan det är mer en smaksak.