Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Biffy Clyro
Berns, Stockholm
2013-03-03
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-03-04
Hemsida: www.biffyclyro.com

I en av de där gratistidningarna som florerar flitigt på tunnelbanesätena i den kungliga huvudstaden beskriver Biffy Clyro sig själva som ”tre skottar som spelar som om det vore deras sista konsert någonsin”.

Det är en alldeles klockren beskrivning, för det är precis så det är.

Det är söndag och en påtagligt nykter publik som intagit Berns fashionabla salonger, men trion travar halvnakna ut på scenen och släpper lös ett inferno som brinner så intensivt att man lätt skulle kunna missta det för en avskedsföreställning. Det ligger definitivt betydligt närmre till hands än ännu ett stopp, ett söndagsdito dessutom, i den ständigt pågående turnécykeln. Biffy Clyro bjuder på en intensiv urladdning som får det att brinna i så väl hjärta som själ.

De sätter nivån redan i The Golden Rule som kommer som andra låt och som larmar så att kristallkronorna i taket riskerar att störta mot golvet. Det går inte annat än älska det faktum att gruppen live blir en hårdsluggande best vars på skiva ibland poppigt fagra (om än synnerligen tilltalande) melodier växer ut till något så väl tungt som granithårt utan att tappa sina melodiska grunder. Att lyckas med det är betydligt lättare sagt än gjort, det ska gudarna veta.

Frontmannen Simon Neil, som sjunger alldeles förnämligt hela konserten igenom, är genomsvettig redan efter två låtar, men har hur mycket som helst till att ge. Det blir en 23 låtar lång sluggerfest där Biffy Clyro blandar och ger från nya dubbelgiven ”Opposites”, hitplattan ”Only Revolutions” och de finaste bitarna från längre bak i karriären. Visst dyker det upp några få svackor, men större delen av den väl tilltagna speltiden håller skottarna sin publik hänförd och fängslad i ett järngrepp.

Bubbles blir ovillkorligt älskad med euforisk allsång som följd. Who's Got a Match? är så fenomenalt tight att den klubbar ner allt i sin väg och att hela publiken gått och trallat på Many of Horror som spelningsuppladdning verkar det inte råda några som helst tvivel om. Biblical, Pocket och Victory Over The Sun från senaste given slinker hur självklart som helst in vid dess sida.

Men den största stunden den här aftonen inträffar i Machines. Simon Neil sjunger så innerligt att tårarna nästan vill tränga fram i ögonvrårna och publiken plockar upp en av refrängstroferna och sjunger så mangrant att det infinner sig en alldeles speciell stämning på Berns. Att den kommer direkt efter hardcorefladdriga There's No Such Thing as a Jaggy Snake (den gamla dängan som kanske inte står sig särskilt väl vid sidan om gruppens sentida material, men som ändå fyller sin funktion genom att ge en större förståelse för varifrån trions okonventionella låtarrangemang kommer ifrån i grunden) skänker grym dynamik.

Det är ett av många stora ögonblick den här söndagskvällen, men de är som sagt många och Biffy Clyro spelar som om det gällde livet. Efter avslutande überhiten Mountains (gåshud!) kliver skottarna av scenen lika okonstlat som de klev på och tar med sig en mycket stark fyra i betyg.

Själv jobbar jag fortfarande med att hämta andan.