Joyzine

[stäng]

Intervju

First Aid Kit

De ”upptäcktes” av Karin Dreijer, de har sjungit tillsammans med Fleet Foxes, och de håller nu på att erövra större delen av den kända världen. Nåja, det är kanske en liten bit kvar till det stora genombrottet, första fullängdaren kommer först nästa år, men 2010 kommer tillhöra Johanna och Klara Söderlund – First Aid Kit, var så säker.

Regnet har fallit större delen av dagen, molnen ligger fortfarande blytunga över Göteborg. Det vackra vädret och sensommarsolen från dagen innan är som bortblåst. Inne i Slottsskogen, Göteborgarnas egna gröna oas, klafsar folk runt i gummistövlar och regnkappor. De som är smarta vill säga. Själv traskar jag omkring med en tunn skinnjacka som inte går att stänga och vad som en gång var knallröda vagabondskor. Inte för att jag bryr mig nämnvärt, jag känner inte ens kylan innanför skinnet, mitt sinne är helt fokuserat på att jag snart ska få träffa Johanna och Klara, systrarna, fröknarna, som är First Aid Kit.
Annedalskyrkan. Bort från lera och regn. In till värme och andakt. Jag blir ombedd att vänta, först ska det göras tv-intervju med MTV och sedan en intervju med ett team från staterna. Johanna och Klara verkar i det närmaste oberörda, fel, de verkar avslappnade. Som om det vore det naturligaste i världen att spela på Way Out West, Sveriges creddigaste festival, att intervjuas av MTV och ha folk från andra sidan Atlanten hitflugna för att ställa frågor. Jag skakar lätt på huvudet och ler där jag sitter på min kyrkbänk – det här kan bli hur bra som helst.

Vi kan spela, fiolioliolej!
Trots systrarna Söderbergs ringa ålder, och fortfarande i sammanhanget ringa erfarenhet av att spela live, och trots det faktum att första fullängdaren inte kommer förrens i början på nästa år, har jag haft förmånen att se två tidigare spelningar – Hultsfredsfestivalen förra året och Arvikafestivalen i år. Inte ens ”som natt-och dag” räcker som beskrivning.
– Ja, det var helt annorlunda då, förklarar Johanna med ett leende när jag för Hultsfredsspelningen på tal efter att vi äntligen lyckats hitta en liten lucka i systrarna Söderbergs hektiska schema. Vi hade knappt spelat över huvud taget då. Och vi har fortfarande inte haft en riktig turné än, vi ska ge oss ut på det nu.
– Men det känns verkligen som att vi har utvecklats mycket, fortsätter lillasyster Klara och fyrar av ett minst lika brett leende som sin äldre syster. Vi har ändå spelat ganska mycket sedan dess, vi får se hur vi är om ett år!
Längre än så kommer vi inte innan vi blir avbrutna av samma amerikanska journalist som intervjuade fröknarna tidigare; det ska delas ut skivor och det ska lyckönskas innan vår intervju kan fortsätta. (Tydligen hade samma amerikanska journalist överraskat med att dra fram en fiol för ett spontanjam under intervjun, vem har inte med sig en fiol under rocken, uti fall att liksom?)

Inte konstruerat
Ska man sätta ett epitet, en stämpel eller en form, på den musik som First Aid Kit skapar är det lätt att dra till med referenser som Bright Eyes, Bob Dylan och Fleet Foxes (mer om dem sedan, förstås). Referenser som kommer nära, men inte ända fram. Jag försöker mig på att göra en liten parallell till hur Kristofer Åström tacklar samma klientel, men träffar inte helt rätt då Johanna skakar lätt på huvudet samtidigt som Klara rycker lätt på axlarna:
– Vi har väl aldrig direkt lyssnat mycket på svensk musik, börjar Johanna, utan har väl främst amerikanska influenser. Både gammalt och nytt. Både alternativt och country, men det får ju ändå en svensk klang. Men det är helt omedvetet. Vårt sound är ju inte konstruerat på något sätt. Det är svårt för oss att ens tänka i sådana termer, det är bara så här vi låter. Naturligt.
– Det är olika med olika låtar, fortsätter Klara. Oftast har vi mycket av grunden i texterna, de får forma låtarna. En låt är ju bäst när den är ny, eller så länge man håller på och skriver den.

En feministisk mamma
Att sätta berättelsen i centrum, ha texterna som grund för musiken, ställer förstås stora krav på låtskrivaren. Oavsett innehåll måste det låta trovärdigt och skapa ett engagemang och en känsla hos lyssnaren; något som känns äkta. När två ensamma flickor stod på scenen på Arvikafestivalen, framför ett hav av lyriska människor, och pratade om Buffy Sainte-Marie, kvinnokamp och om att vara stark – då trodde jag dem. Det gör jag fortfarande. Även om de själva inte vill erkänna det finns det tydliga budskap i vissa av deras låtar. Kanske att det går att spåra tillbaka till en feministisk mamma?
– Men det är omedvetet, säger Klara med ett skratt. Den låt som jag tror att du pratar om, You’re Not Coming Home Tonight, den skrev jag utan att tänka så mycket på det egentligen. Jag bara skrev en text. Så läste jag den och blev nästan förvånad, ”jaha, är det, det här den handlar om?”. Så kändes det då i alla fall.
– Den är präglad av vår feministiska mamma, fyller Johanna i och skrattar hon också.
– Men främst ser jag det som en historia, fortsätter Klara igen där hon tittar fram bakom sin prydligt klippta lugg. Sen får man tolka det som man vill.

Som en rodnande skolpojke
En stor fördel med mitt självutnämnda yrke är att man i stor utsträckning själv får välja vilka artister man vill intervjua, och självklart väljer man då artister man har stor respekt för och vars musik man tycker om. Även om det i det här fallet innebär att intervjuaren själv rodnar och ler lika mycket som de han intervjuar, och konstant öser beröm över, framförallt då det kommer fram att recensionen han skrivit från Arvikafestivalen hänger hemma på kylskåpet i det Söderbergska hemmet i Enskede, Stockholm. Men så är det också något väldigt speciellt över Johanna och Klara Söderberg, förutom att man känner sig som en rodnande skolpojke i deras närvaro, något som inte går att klä i ord. Det finns en slags mognad, ett sinnestillstånd som lyser genom lika mycket när vi sitter och pratar som i deras musik. Lyssna på Ep:n ”Drunken Trees”, som gavs ut på Karin Dreijers (The Knife, Fever Ray) bolag Rapid Records 2007, och säg sedan om du tror på att en av dessa skönsjungande damer precis tagit studenten och en precis slutat högstadiet.

Dagiskontakter
Om Johanna och Klara börjar bli trötta på frågan om deras ålder visar de det inte, istället är det saklighet och ärlighet som gäller. Klara börjar med att reda ut hur det kom sig att Karin Dreijer kom in i bilden, för det är knappast den här typen av musik man förknippar med Karin, eller?
– Ja, men Karin har en bred musiksmak, säger Johanna, den här gången med händerna i knät och ett skevt leende.
– Karins dotter går på samma dagis som vår lillebror, det var så vi kom i kontakt med varandra, flikar Klara i innan Johanna fortsätter:
– Vi hade börjat göra musik och behövde lite hjälp, lite råd. Så vi vände oss till henne och frågade om hon kunde svara på några frågor vi hade och så började vi träffas och hon insåg väl att hon skulle kunna hjälpa oss. Hon har stöttat oss jättemycket och vi är väldigt tacksamma, vi hade nog inte varit här om det inte var för henne.

England och USA nästa
Sedan har det gått fort. Mycket har hänt på bara ett år, förutom att ha spelat på flera stora festivaler runt om i Europa under sommaren är det dags att ge sig ut på en turné i England under hösten och sedan bär det av till bland annat New York och Los Angeles.
– Det är ganska svårt att se vad som händer när man är mitt uppe i det, resonerar Klara och får medhåll av Johanna:
– Visst finns det en liten rädsla för att det kanske går för fort, att det kan bli för stora scener, att man inte riktigt är redo, men samtidigt har vi ju inte hållit på länge alls, vi har ju precis börjat. Samtidigt känns det som att skulle det inte gå vägen skulle vi bli irriterade, hellre att det går för fort än att det inte händer något alls. Vi är tacksamma för all framgång.

Ett gäng gamla rävar
Fleet Foxes då. Historien börjar faktiskt på Way Out West, ett år tillbaka i tiden.
– Det var så bra! utbrister Klara exalterat. Vi stod längst fram!
– Och grät! kvittrar Johanna med snudd på nya tårar i ögonen. Klara fortsätter, fortfarande lyrisk:
– Det var då vi bestämde oss för att göra en cover på dem. Vi gav dem vår skiva också. De höll upp den på scenen, det var väldigt stort för oss. Vi hade inga planer vad det gällde den låten, Tiger Mountain Peasant Song, vi lade bara upp den för skojs skull, för att ära dem. Sedan blev det ganska mycket större än vad vi tänkt oss från början. Det skrev till oss dagen efter vi lade upp låten på myspace och tyckte att den var jättebra! Vi skrev i och för sig till dem först, skrattar Klara innan hon fortsätter, ännu mer exalterad: Vi spelade på samma festival i Holland med dem också. Då fick vi komma upp på scenen och spela med dem. Det var helt otroligt…
Längre än så hinner vi inte innan det börjar viskas om soundcheck i bakgrunden, tiden är sannerligen dyrbar under Way Out West. Efter ett kort, men artigt, avsked ger jag mig så av med destination Slottsskogen, förhoppningsvis i tid för att hinna med några låtar med Basement Jaxx. Nästa gång ni hör talas om Johanna och Klara Söderberg och deras First Aid Kit kan det mycket väl vara så att större delar av USA redan ligger för deras fötter. Och nästa gång är det skäggen i Fleet Foxes som kommer upp och sjunger med Johanna och Klara istället för tvärtom.