Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Animation
Everest, 2008
Skivbolag: My Records Sweden
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-12-14
Hemsida: www.theanimation.se

Det går en logisk linje från U2s stadionrock till Coldplay som gör samma grej fast mer introvert och svårt och sedan vidare till Keane som försöker göra Coldplays grej men ta den tillbaka till de mer kommersiella domänerna. Gemensamt har de att de lirar för stora arenor och får miljoner fans att vaggas med i effektiv melankoli.

Någonstans däremellan finner vi Göteborgsgänget The Animation. När jag för ungefär ett och ett halvt år sedan stiftade bekantskap med orkestern i demoformat var jag tveksam till att de skulle fungera som fullängdsband. Jag hade gruvligt fel. När de nu frestar med ett debutalbum är allt mognare, större och mer effektivt. U2s svulst finns här, men blir aldrig lika motbjudande som i huvudgänget. Coldplays nerv är en viktig del till att ”Everest” känns angelägen och refrängerna är många gånger lika rakt på sak som Keanes listklättrare.

Därmed inte sagt att The Animation är någon klon. Ovanstående gäng används bara för att rama in soundet. Trion har väldigt mycket egen identitet också, det är det som gör ”Everest” så bra. I plattans bästa spår, Overboard, kommer The Animation rent av nära den gravt underskattade Maryland-orkestern The Mayan Factor. Gitarrslingan som leder låten är magisk! Mayan Factor-vibbarna dyker upp igen i Running like a child där The Animation låter som om jänkarna fyllejammat med The Strokes.

Refrängerna är ruggigt snygga och växer med antalet lyssningar. Precis som det ska vara med en riktigt bra skiva med andra ord. Som grädde på moset sjunger Johan Hasselblom dessutom utsökt. Med både känsla och teknisk briljans. Kanske är det så att det fjärde steget på den omnämnda melankolilinjen kommer att pekas ut i Sverige och i Göteborg.