[stäng]

Gino Vannelli A Good Thing, 2009 Skivbolag: TMC Entertainment Av: Anton Wedding Publicerad: 2009-11-02 Hemsida: www.ginov.com

---

Det finns en del musik som jag inte tål på några villkor. Ofta handlar det om otroligt skickliga musiker som skriver musik som stinker av självgodhet, uppblåsta poser, ständigt wailande och tråkiga uppvisningsnummer. Gino Vannelli är en artist som gör precis den sortens musik. Musikerna på hans skiva ”A Good Thing” är äckligt skickliga, de svänger, de sätter alla pauser och licks och Gino Vannelli själv prickar säkert alla toner och lyckas waila i var och varannan mening. Ändå är ”A Good Thing” ingenting annat än en enda lång orgie i smöriga, långtråkiga och oinspirerade jazzrock-låtar. Det är som att Vannelli förutsatt att en lång karriär och ett gäng grymma musiker är allt man behöver för att allt man rör vid ska bli till guld. Vad han inte verkar ha tänkt på är att man ska skriva bra låtar också. Och det gör han inte.

Jag blir direkt arg när jag lyssnar på det här. Är en musiker bara tillräckligt stor kan han uppenbarligen få spela in vilken skit som helst samtidigt som världen är fylld med ouppmärksammade hungriga band och artister som har idéer som inte existerar ens i Vanellis vildaste drömmar. För ”A Good Thing” är inte bara tråkig, den är feg också, på hela skivan finns det inte en enda ansats till att göra något vågat eller utstickande och när versmelodin i den förskräckliga Evermore påminner läskigt mycket om Charlotte Perellis versmelodi till Tusen Och En Natt undrar man om han varit så pass oinspirerad så att han behövt sno redan existerande melodier från andra dåliga låtar. Om man ska försöka nämna någonting positivt om skivan så kan man hitta en snygg sångmelodi och en helt okej refräng i låten Knight Of The Road, men detta är knappast någonting som räcker för att rädda en i övrigt urusel skiva.

Nu är det ju så att skivan inte bara innehåller låtar. I texthäftet finns också tjugotre dikter som Gino Vannelli har skrivit. Om det inte hade varit så att jag skulle recensera skivan hade jag antagligen inte ens orkat mig igenom den första dikten. Precis som låtarna är dikterna tråkiga och sega. Det är naturbesjälning, existentiella frågor, ångest och ålderskris inlindade i ett segt och pretentiöst täcke. En av de tjugotre dikterna inleds med raderna:

Song upon song now two-hundred strong
Why oh why do I do it

Också jag undrar varför han gör detta när jag lägger skivan och dikterna åt sidan för att slutföra recensionen.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer