Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Intohimo
Failures, failures, failures & hope, 2007
Skivbolag: Dirty Pretty Promotions
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-03
Hemsida: www.intohimo.se

Intohimo släppte några bejublade demos och utsågs till Sveriges bästa osignade akt på Manifestgalan 2006. Klart att det var skivbolag som omedelbart visade intresse. Jönköpings-gruppen signade sedermera till den lilla etiketten Dirty Pretty Promotions.

Sista demon ”Pastpresentandneveragain” hade sina poänger och lovade gott inför framtiden, men ”Failures, failures, failures & hope” visar tyvärr allt för tydligt på svårigheterna att ta steget från demo till fullängdsformat. Det är en sak att vara imponerande i några få spår, en helt annan att vara det genom en hel skiva.

Intohimo gör ett gott försök, det ska de ha all heder för, men deras aggressiva hardcore kör hopplöst fast. De försöker variera sig, stoppa in rock n’roll-takter och tvålfager sång, men det biter inte. Hela skivan är monotont återupprepande, utan något som övertygar mig om att Intohimo är ett fantastiskt band. Låt efter låt mal på i samma stil. Förbannad skriksång över dissonanta gitarrmattor och alla försök till break och nyanser går förlorade i likriktat komponerande.

Inte förrän i tionde spåret, Avalanches part two – immanu el, tänder det till. Där vågar ensemblen lämna sin trygga formel på allvar, bjuder in en sjungande tjej och hittar ett tonläge som är betydligt mer angeläget än resten av skivans gapande. Mer sådant och ”Failures, failures, failures & hope” hade kunnat bli den modernt omväxlande hardcoreresa den nog är tänkt att vara.

Konklusionen av detta är att framgångarna kom lite för fort. Intohimo är trots allt ett ganska ungt band som uppenbarligen inte var redo för en fullängdare ännu. Man ska helt enkelt inte stressa fram saker.