Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Camera Obscura
Herrgårn, Linköping
2006-10-07
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-10
Hemsida: www.camera-obscura.net

Jag kommer nog aldrig förstå mig på det här med dryga, små indiepopband. Och inte heller den märkliga indiepoptrend som har dykt upp i dess kölvatten. Ett tips, om du ska gå på John Doe på Herrgårn en torsdag, välj inte en randig tröja! När jag ser ett par med matchande (!) blåvitrandiga tröjor, då vill jag bara spy. Polska bärplockaruniformer någon? Och varför, varför, varför, hamnar jag alltid bredvid de som är fullast och som insisterar på att hiva upp folk på varandras ryggar för att sedan stå och svaja betänkligt alarmerande åt mitt håll?

Men tillbaka till innan allt blev förstört. Skotska Camera Obscura är på besök, en väldigt trevlig bokning i mina ögon. Skottarna står för en väldigt charmig och mysig indiepop som får även den svartaste av dagar att åtminstånde bli, om inte vit, så grå. Senaste skivan ”Lets Get Out Of This Country” är inget undantag. Det verkar vara fler än jag som insett tjusningen med Camera Obscura, stället nästan vibrerar av spänd förväntan, många är de som laddat upp ordentligt i baren.

När så bandet kliver upp på scenen har ställets förmodligen två längsta grabbar placerat sig precis framför mig så skönsjungande, Audrey Toutou-look-a-liken TracyAnne Campbell syns bara sporadiskt under spelningen. Fokus hamnar istället på gitarristen Kenny McKeeve och bassisten Gavin Dunbar. Här befästs den vrånga indiementaliteten, gubbarna ser ut att komma från närmaste skogsplantage och det är strikt förbjudet att visa några som helst känslor. Leenden är så gott som bannlysta. Vilket är märkligt med tanke på den fina respons bandet får av publiken. Vilket är konstigt med tanke på att det ryms så mycket glädje i själva musiken.

Något som också helt verkar ha gått Camera Obscura förbi är vikten av att lägga upp en struktur för en livespelning. Återigen, tråkindiefasoner. Första halva av setet går så fruktansvärt segt och långsamt att det är en överfallande risk att jag ska somna ståendes. Musiken är fortfarande bitterljuv, men i den tråkiga inramning som bandet visar upp skulle jag lika gärna kunna ligga hemma i sängen och avnjuta skivornas tongångar. När det så äntligen blir dags att spela en av mina favoritlåtar från nya skivan, Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken, en låt med lite mer tempo i, lyckas organisten Cary Lander med bedriften att helt sabba introt vilket sedan påverkar resten av bandet negativt.

Överlag är kvällens framförande under all kritik. Det låter otight och svajigt, det finns inget som helst flyt mellan låtarna. Efter en avklarad låt står bandet mest och tittar sig omkring i väntan på bättre tider eller så försöker sig någon på att leverera något lamt mellansnack. Nej, mindre pretto och mer tid i replokalen innan det är dags för turné tack.