Joyzine

[stäng]

Recension - Live

O’Death
Arvikafestivalen
2008-07-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.odeath.net

Att kika på de fyra gamla farbröderna som är Slayer för tredje gången kändes ungefär lika lockande som att som att rulla sig naken i honung och lägga sig i en myrstack; när allt kommer kring, en spelning med Slayer är knappast vad man skulle kunna kalla varierad eller nyskapande. Något som däremot är betydligt mer varierat och nyskapande är tokstollarna i O’Death.

Jag såg David Rogers-Berry, Greg Jamie och Gabe Darling, tre femtedelar av O’Death, stå och rynka på näsan till Britta Persson med band på Andromeda. ”Tokiga svenskar och deras skruvade popmusik” måste de ha tänkt. Eller också var de bara smått förvirrade av att gå omkring på Arvikafestivalen i allmänhet, en liten Folkets Park någonstans i Värmland är ganska långt från de något mer creddiga spelningarna de gjorde på Accelerator i Göteborg och Stockholm för något år sedan.

Nu tror jag knappast att någon i O’Death bryr sig nämnvärt om något sådant fjuttigt, tvärt om var det mer än sugna att hänga med på efterfest på campingen efter spelningen, det var åtminstone vad mannen med skägget, Greg Jamies förkunnade efter att bandet rivit av ett par låtar en stund efter midnatt på festivalens allra minsta scen, Lyran. Jamie som ännu en gång mest ser förvånad och blygt glad ut där han står med sitt skägg och sin gitarr i högsta hugg. Ofrivillig frontman var ordet.

Att se O’Death är verkligen som att bevittna en mänsklig virvelvind, det är galen sydstatssbugg så det gungar i hela huset (och visst är det folk som tar tillfället i akt att dansa bort nattens kyla som börjar smyga sig på). Nu är Lyran knappast anpassad efter ett skogstokigt banjoband från New York, det är verkligen trångt där uppe på scenen. Det ser inte lätt ut alla gånger när banjo ska samsas med fiol som ska samsas med gitarr och bas med ett litet inklämt trumset längst in. Lägg då till att samtliga farbröder på scenen verkar ha minst tre skopor myror i brallan vardera.

Debutplattan heter ”Head Home” och har drygt ett år på nacken, men förtrösta icke, har du redan lyssnat sönder plattan kan jag trösta er med att det snart är dags för ytterligare en dokumentation av det kaos som är O’Death. Döden har aldrig känns så Honkey Tonk som i kväll.