Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

O’Death
Broken hymns, limbs and skin, 2008
Skivbolag: City Slang
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-11-06
Hemsida: www.odeath.com

Så har det skett, nyhetens behag har äntligen lagt sig. Jag visste att den dagen skulle komma, O’Death likaså. Men vad kan de göra, detta galna kollektiv av spretiga människor från New York? De har hittat sin nisch, de har hittat den perfekta blandningen av skenande banjo, speedad fiol, hetsig bas, trasiga cymbaler och en blygcharmig sydstadsdialektsjungande Greg Jamie . O’Death har hittat en så galen kombination att den också blivit deras fängelse.

Vad menar jag med det? Jag menar, fullt naturligt, att ”Broken hymns, limbs and skin” inte skiljer sig särskilt mycket från föregångaren ”Head Home”. Inte i något avseende alls faktiskt. Det är samma energiska honkey tonk, folkmusikspunk, kalla det vad du vill, som tidigare. Något annat hade de aldrig kunnat göra. Låtarna på ”Broken hymns, limbs and skin” skulle lika gärna kunna vara låtar som inte fick plats på ”Head Home”, en skiva som i sig redan var på gränsen till överpackad med låtar. Någon idétorka verkar jänkarna sannerligen inte lida av. Men paradoxalt nog är det så bra och galet att det blir tråkigt.

”Head Home” hade sin charm, konceptet kändes fortfarande fräsch och intressant, trots att gruppen redan släppt en fullängdare innan dess. ”Broken hymns, limbs and skin” har också sin charm, i många avseenden är många av låtarna lite vassare än på föregångaren, Fire on Peshtigo visar till exempel upp ett betydligt popigare O’Death än vad vi är vana vid, men det känns fortfarande som en upprepning. Och återigen, varför så många låtar? Om konceptet redan känns utsträckt till bristningsgränsen är det knappast en bonus att skivan dessutom är alldeles för lång.

Nej, O’Death är ett liveband, punkt slut. Ibland spelar de in skivor, men egentligen är det nog bara ett svepskäl för att få komma ut och spela igen. För live, där snackar vi om en helt annan dimension. Där räcker inte ”galenskap” som beskrivning, O’Death live är något som måste upplevas. Det är inte många spelningar man går till med rädsla att få en stråke i ögat eller en banjo uppstoppad där solen aldrig skiner… Så skippa skivan, se dem live.