Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

HIM
Venus Doom, 2007
Skivbolag: Sire Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-23
Hemsida: www.heartagram.com

Jag fastnade för låten In joy and sorrow i början av 2000-talet och köpte albumet ”Deep shadows and brilliant highlights” på stört. Det var väl en så där halvbra investering. Vissa låtar var lysande (det tycker jag än idag), medan lite för många bara var genomgrå utfyllnad. Sedan dess har HIM varit ett sådant där band som jag orkat se halva festivalspelningar med, lyssna halvhjärtat på plattor av och egentligen aldrig tyckt något speciellt om. Finnarna har varit ett band med vissa förtjänster, men utan det där som gör att man kan tycka riktigt bra om dem.

Gemensam nämnare för hela karriären är dock att de år för år börjat kännas tristare och tristare. Det som var helt okej blev lagom som blev småtrist. Den senaste tiden har varje tidningsomslag som Close Up Magazine envisats med att pryda med Ville Valo (”Ville är full”, ”Ville är smutsig”, Ville är trött”, ”Ville är på avgiftning”) stått mig upp i halsen. Och nu toppar finnarna sin sluttande trappa med att släppa sitt garanterat tristaste album i karriären – ”Venus Doom”.

Det är säkert sant som de själva säger, att det inte gick att ta stuket som främst utvecklades på de två senaste skivorna ”Love Metal” och ”Dark Light” längre. Den allt mer radiovänliga depprocken hade nått sin gräns. Men när HIM försöker röra om genom en tillbakagång till doomigare tongångar, ett tydligare avstamp i hårdrocken och använda sig av mindre keyboards fungerar det inte alls. ”Venus Doom” är bitvis sövande tråkig.

Visst, det karakteristiska HIM-soundet finns där i botten, men den här skivan är bara ett idéfattigt avkok på vad bandet en gång i tiden kunde prestera. Finnarna har slutligen blivit så trista som jag någonstans längs vägen började frukta att de skulle bli. Inte ens Ville Valo låter särskilt engagerad.

En tillfällig formsvacka säger ni. Jag tror inte det. HIM är typexemplet för ett band som det kan bli alldeles för mycket av och nu har de nått den gränsen. Både vad gäller musiken och en överexponering i specifik media.