Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Bloodlined Calligraphy
Ypsilanti, 2006
Skivbolag: Facedown Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-28
Hemsida: www.blcmosh.com

Gillar ni fläsk gillar ni Bloodlined Calligraphy, det kan jag så gott som garantera. Gängets debutalbum ”Ypsilanti” är ett knogjärn rätt i plytet, fullt värdigt en redan etablerad akt.

Inbäddad i enormt tjock och grymt läcker produktion serverar orkestern en variant av metalbestyckad hardcore som slår först för att sedan inte ens bry sig om att fråga utan istället vända ryggen åt sitt offer. Aggression och intensitet är ledord när man talar om Bloodlined Calligraphy. Men samtidigt som hela ”Ypsilanti” är en brutal, överkörande bastard handlar det om nyansernas musik, de små detaljerna tycks nog så viktiga som att mosa sönder lyssnaren.

It can’t rain all the time är en stilstudie i hur man bygger en intressant hardcoresmocka. Riff och takt vänder flera gånger utan att man riskerar att tappa bort sig och låten toppas av skivans enda rensjungna parti. Det är groove, rens och fingertoppskänsla i ett. Väldigt imponerande för att komma från ett fräscht hardcoregäng.

Ger man bara ”Ypsilanti” den tid den behöver finns väldigt mycket att upptäcka. Ally French lär få alla fans av Angela Gossow (Arch Enemy) att lystet inse att det finns kvinnor som gastar tuffare än blonda pinuppor från Tyskland. Matt Carters drivande trumspel och detaljerade figurer (främst vad det gäller baskaggarna) är en fröjd för örat och gitarrhantverket signerat Ryan Hampton glöder. Bloodlined Calligraphy utklassar trista konkurrenter som Zao och Walls of Jericho.

Lägg till detta festliga låttitlar som America’s next top model, If heaven ain't a lot like Ypsi, I don’t wanna go eller The sadest girl to ever hold a martini och ni förstår att jag är fullkomligt såld. Det kommer ni också att bli!

Som bonus till Europa-releasen medföljer även epn ”The beginning of the end” som är mer av samma sak, men något sämre. Den kan ni både ha och mista.