Joyzine

[stäng]

Intervju

Raubtier

Sedan Pär Hulkoff lämnade militären och fick nya intryck från sin omgivning sjunger han inte längre bara om krig. Men det betyder, trots två ballader, inte att Raubtier mjuknat på nya långköraren ”Från Norrland Till Helvetets Port”.
– I Raubtier ska allt hamras in i pansar, konstaterar sångaren krasst.

– Vi är helt enkelt ett band för folket och folket gillar oss, smackar frontmannen Pär Hulkoff nöjt.
Det går bra för Raubtier. Ända sedan bandet släppte loss förstasingeln Kamphund för ett gäng år sedan har form- lika väl som framgångskurvan pekat spikrakt uppåt och när det nu blivit dags för lösgörandet av tredje långköraren ”Från Norrland Till Helvetets Port” är intresset större än någonsin.
Att det skulle bli så är knappast helt givet. Att ett gäng som besjunger krig, död och elände på kärv norrländska till en fond av kompromisslös metal skulle bli storpublikens gunstlingar är inget jag skulle ha satsat mina slantar på i samband med det omtalade premiärsingelsläppet.
– Jag känner väl i alla fall att ute i marginalen, det är där vi har jävligt starka band med våra lyssnare på något vis. Men sen är det så att musiken är inte gjord utifrån några kalkylerade beräkningar, jag skriver med känsla och det som kommer ut är det jag känner för stunden.
Det som kommit ut den här gången är en skiva som, utan att rucka så mycket som en enda millimeter på den inarbetade formen, är bandets mest mångfacetterade i karriären. Så väl musikaliskt som textmässigt.
De musikaliska infallen är fler och Hulkoff sjunger inte bara om krig.
– En skiva är ungefär som ett barn, en produkt av arv och miljö och det är ju så att den miljö som vi befinner oss i nu är något helt annat än innan vi släppte den första skivan. Då var vi yrkesverksamma inom respektive bransch och jag levde bland soldater, med soldater, för soldater i militären hela tiden, vad har man för referensramar då? Det är krig liksom. Idag är det inte så, idag träffar jag fruktansvärt mycket mer folk av alla sorter och kategorier och allt där emellan, intrycken har förändrats.
Men ni kan sitta lugnt i båten, några muntergökar har Raubtier knappast gått och blivit.
– I Raubtier blir det som en pansarnäve runt omkring som knyter åt och då blir allting utifrån ett lite mörkare perspektiv. Mycket av det jag skriver präglas av den svarta sardoniska humorn, konstaterar Hulkoff.
Förstår folk att det är humor eller är det många som tar det på fullt allvar?
– Jag tror att det är både och, men jag menar, en del texter kan ju framstå som fruktansvärt brutala om du tar dem bokstavligt och inte sätter någon vidare eftertanke i dem. Men det är ju så att varje konstverk är i betraktarens ögon, jag kan inte uttrycka vad jag tänkte när jag skrev en text, folk måste ju få uppfatta den så som de själva vill. Jag säger inte att det är varken rätt eller fel men jag skrattar ofta när jag skriver de här små poemen.

Inga karikatyrer
Det finns fram- och baksidor med allt. Samtidigt som den kompromisslösa hållningen där det mörka ställs i första rummet och där bandmedlemmarna är hårda jävlar som dricker sprit och skjuter gevär är en stor del av vad som gör att många tycker Raubtier är så charmanta kan det slå över åt andra hållet.
Finns det inte en risk att ni blir karikatyrer av er själva? De hårda norrlänningarna som super och spelar hårdrock...
– Det är klart, det blir ju så, någonstans kommer man väl alltid till en gräns där det börjar bli lite för mycket på något vis. Det är ju så att är man full varje dag då blir det inte mycket gjort och det är väl det som folk kanske inte förstår, de tror att vi sitter här och kokar sprit och super hela dagarna, men det är tyvärr inte så.
Tyvärr?
– Jo, näe, det ska jag säga att det kan lätt hänt bli lite för mycket utav det goda också...
Samtidigt ska man förstås inte sticka under stol med att det är just den ärliga öppenheten som hjälpt till att lyfta gänget dit de är idag.
– Jag vill inte att folk ska uppfatta oss som pretentiösa jazzmusiker, det är ju inte det vi är. Det finns så många som super till och med betydligt mer än vad vi gör, men som döljer det för allmänheten. Men jag ser det som så att det finns ingenting att dölja, utan vi gör det och folk ska veta om det.
– Vi är som vi är och det är en del av vår existens. Det går liksom inte att ta bort, skulle vi flytta till Stockholm och börja hänga på innebarer då börjar någonting att någonstans krackelera.
Istället är Raubtier hembygden i Tornedalen trogna. En hembyggd som i alla fall i ganska stor utsträckning betraktar orkestern som goda ambassadörer för landsändan.
– De flesta vet att det vi gör, det gör vi med humor och det är ju så att Haparanda är som vilken ort som helst i Sverige eller vilken ort som helst i världen, det finns båda läger. De som tycker att vi är ett gäng kuksugare som kan dra åt helvete och de som tycker det är ganska fränt det vi håller på med. Vi är det första bandet från Tornedalen som har haft ett sådant här genomslag. Sannolikheten är större att man känner till Raubtier än att man känner till Haparandas ishockeylag, så det är väl alltid någonting.
Att det sen finns både en och annan som stör sig på den tydligt nischade utstrålningen kommer på köpet. Hulkoff verkar inte särskilt brydd över det faktum att Raubtier, kanske som en följd av de stora framgångarna, ofta delar in människor i älska- eller hata-läger.
– Det är ju så att när man skapar någon form av konst, utan att vara pretentiös använder jag ordet konst, är syftet med det hela att beröra på ett eller annat sätt. Om folk blir illa berörda är det ju trist, men de blir ju berörda i alla fall. Det finns ju mycket som flyter undan som ingen ens märker av.
– Det är inte så att folk säger det till oss i ansiktet, men det förstår jag väl att det finns många som hatar oss och de får väl hata på om det gör dem lyckliga. Det är så att hatet kan vara en drivkraft, men det kan också vara förgörande, det ska man ha i åtanke.

”Inte hur soft som helst”
Men tillbaka till skivan – ”Från Norrland Till Helvetets Port”. När Raubtier släppte sitt debutalbum ”Det Finns Bara Krig” talade Hulkoff om hur han varit lite småförbannad mest hela tiden när han kokade ihop låtmaterialet. Så var inte fallet den här gången, därav det mångfacetterade uttryck som omtalades tidigare.
– Jag tycker bäst om att dra mig tillbaka ut till min hemby och sitta här och verka i lugn och ro, men det finns inte tid för det. Jag kan inte säga att det är aggressioner som driver mig på samma sätt som det var för fem år sedan. När jag skrev de låtarna uppfattade jag livet på ett helt annat sätt. Nu är det inte så mycket att vara förbannad på utan det är...ja, det finns väl alltid saker att reta upp sig på, men det är inte aggression som driver mig i samma utsträckning som då.
Är du en lyckligare människa idag än vad du var då?
– Idag känner jag mig väl ganska lycklig och nöjd, man har ju uppnått mycket av det som man hade föreställt sig och det finns mycket kvar att uträtta innan sista sucken är dragen, men det tror jag nog. Att jag är lyckligare idag än då, ja det tror jag.
Det aningen nya angreppssättet på så väl text som musik har resulterat i två renodlade ballader på den nya skivan, Allt förlorat och Dit vinden bär.
– Jag tror att det är en sida som folk förhoppningsvis vill se hos oss, skrockar Hulkoff, men är sedan snabb att utveckla sig:
– Där har vi tagit melankolin ett steg till. Melankolin är ju en del av alla människors liv, det finns ingen som är taggad och hundra procent hela tiden och ibland behöver man slappna av lite och ha tid för eftertanke. Men sen är det ju så att när det är Raubtier ska det hamras in i pansar, den här tyngden måste finnas där.
– Det kommer inte att bli hur soft som helst, utan det ska höras vilket band det är som spelar.
Då är vi tillbaka vid det där stenhårt inarbetade varumärket som förmodligen är exakt det som gjort gruppen till den riksangelägenhet den faktiskt är idag.
– När man håller på med ett sådant här projekt som ett band ändå är hittar man nya infallsvinklar inom den ram som man arbetar i. Man vill ju gå vidare och utforska andra delar, man vill inte göra samma platta om och om igen, men man kan ändå inte vandra hur långt som helst från grundidén och grundsoundet. Då gör man många människor besvikna. De vill höra Raubtier inte Lasse-Stefanz om du förstår vad jag menar...