Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Panda Bear
Way Out West, Göteborg
2010-08-13
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-08-16
Hemsida: myspace.com/pandabear

Få gånger har en konsert sammanfattats så bra som av den kraftigt överförfriskade mannen till höger om mig, som efter två låtar utbrister ”Jösses vad ensamt det ser ut där uppe!”. Jag kan egentligen inte göra något annat än att flina och hålla med, för Noah Lennox soloprojekt Panda Bear är verkligen ett soloprojekt i sin rätta bemärkelse.

När Noah Lennox inte står väldigt själv på scenen under pseudonymen Panda Bear håller han till i den experimentella popgruppen Animal Collective, en grupp som på sin senaste skiva ”Merriweather Post Pavilion”, tonade ner sitt något utflippade användande av synthar och effekter och istället ägnade sig åt att skriva trallvänliga poplåtar. Det märks dock väldigt tydligt var Noah har fått utlopp för sin kärlek till lekande med synthar, effekter och mer inåtvänt låtskrivande.

I Panda Bear framför han, med hjälp av gitarrer, synthar, loopmaskiner och framförallt sång, ett set av långsamma psykedeliska låtar, som uteslutande bygger på hans sångröst. Att han har byggt projektet runt sin sångröst är ingen tillfällighet, för de gånger som låtskrivandet sviker kan han lita fullt ut på sin karaktäristiska sångröst. Med en otrolig pricksäkerhet fyller Noah tältet med enkla och sköra melodier, som gång på gång bevisar att han är en av nutidens mest underskattade popsångare.

Trots stundtals magiska sånginsatser lämnar folk successivt tältet, och mot slutet ser Noah Lennox mer ensam ut än någonsin. Många som lämnar tältet hade nog hoppats på något mer lättmottagligt, ja helt enkelt något som lät mer som Animal Collective, och med tanke på hur matt och utschasad Noah ser ut att vara mot slutet, så undrar man om han inte också önskade att hans forna medlemmar var med honom på scenen.