Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Handsome Furs
Debaser, Malmö
2007-10-24
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2007-10-30
Hemsida: www.handsomefurs.com

Det är tre meter finfin oanvänd golvyta mellan första raden av åskådare och scenkanten. På scenen finns bara en gitarr och en förstärkare, två mickar, ett bord med elektroniska prylar och en hel massa kärlek. Handsome Furs två enda medlemmar, Dan Boeckner och Alexei Perry har lämnat Kanada för smekmånad i Europa, eller det som ett vanligt band skulle kalla för en turné.

Efter förbandets tämligen ointressanta Killers/Muse-rock (med plötsliga inslag av U2 när trummisen klämmer i med sin Bono-pipa i refrängerna) är det underbart med något så egensinnigt, enkelt och unikt som Handsome Furs. De har ingen sån där jobbig framför-spegeln-intränad image, mellan låtarna ser Dan ut som en lycklig liten pojke, säger artigt att det är trevligt att vara i Sverige och rabblar hej-tack-husmanskost för att visa vad han lärt sig. Sekunder senare tar han i med halvkvävd, rivig sångröst så att hela han skakar och man ser varenda sena i halsen på honom. Alexei påminner lite om Julia Roberts i ”Pretty Woman”. Jag tror det var kombinationen shorts, blond perukliknande frisyr och knallröda läppar som gjorde det. Konstigt nog ger de ett jordnära intryck, trots Pretty Woman-vibbarna.

Dan berättar vad låtarna handlar om: skilsmässa och föräldrar som lagar frukost till middag, Montreal på vintern och att de hatar Toronto. Alexei fyller i ibland, men verkar för det mesta djupt koncentrerad på trummaskinen och ljudeffekterna, och är lite lätt berusad. Det låter, i vilket fall som helst, väldigt bra. Till och med bättre än på skiva. De är intensivare, mer varierande och det är helt omöjligt att inte bli charmad av dem när de trängs runt bordet med knapparna och konstiga grejer. Somliga i publiken tycker visst att det pratas för mycket och yttrar ”play more music” varpå Boeckner, med gravallvarlig min, börjar spela Metallica. Det slutar han med ganska fort, som tur är. Bäst är Cannot Get, Started och jag är djupt tacksam att de valde sin egen, minimalistiska musik över covers för att finansiera sin smekmånad.