Joyzine

[stäng]

Recension - Live

bob hund
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-31
Hemsida: www.bob-hund.com

När så festivalsäsongen är igång är det alltid kul att jämföra med förra året. Nya skivor har släppts eller ska testas, nya artister har ploppat upp och med vissa band känns det som att varje festival förutsetts att alltid boka. Och så finns den där kategorin, de artister och band som kör vidare ett år till av bara farten utan att ändra så mycket. Bob Hund tillhör numera den senare samlingen (okej då, en ny EP har man fått ur sig). Jag såg dem på Emmaboda ifjol och inte har mycket förändrats sedan dess. Tomas Öberg har fortfarande Zorromask, han bär fortfarande drottningens juveler runt halsen och han har fortfarande långa, tunna handskar på sig. Nyhetens behag känns sådär.

Men nu förhåller det ju sig på det viset att Bob Hund alltid är Bob Hund. Finns det en möjlighet, finns det alltid massvis med förklaringar till varför du bör se dem en gång till. Tomas Öberg är en anledning, för maken till galenskapare är svårt att hitta. Han står i princip aldrig still, bygger torn av högtalare att bestiga, hoppa från och han far runt på scenen med energi som inte ens den hälften så gamla publiken kan uppbåda. Samt att han hasplar ur sig formuleringar som att han ska ”stämma kommunen för hets mot popgrupp” när bandet inte får spela hur högt som helst. Musiken är en annan anledning, för Bob Hund är unika i sitt kontrollerade, högst obehärskade framträdande. På Siesta inleder man med en rasande Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, följt av Ska du hänga med? Nä!! Ett redan klassiskt lyckopiller liksom Düsseldorf och Hörlurar. Till och med den lika klassiska orangea trafikkonen får vara med till min och många andras förtjusning.

Bob Hund är också ett band som alltid får en samlad kritikerkår att förtjust studsa upp och ner lika upphetsade som just okritiska. Publiken ikväll var lika glädjande att se och jag unnar den att allt som har med en Bob Hund-spelning ska vara bra, även det man läser om den dagen efter. Men för mig personligen så blir inte det här en så härlig upplevelse som jag önskat. Nyhetens behag känns inte bara sådär, det finns inte. Något som inte ens en tokfrans som herr Öberg och ett supertight band som kan sina grejer i sömnen kan ändra på. Det räcker inte med att kasta in lite andra gamla låtar än förra gången. Det räcker inte alls med en publikfriande Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Det räcker definitivt inte heller med en ny EP för att blidka mig. Jag hade behövt mer än ett år mellan gångerna jag ser i princip samma uppvisning. Kalla mig tråkig.