Recension - Skiva
I öppningsspåret, tillika singeln,
Livin’ in a world without you korsar
The Rasmus, efter ett intro som mycket väl skulle kunna vara hämtat från en
Anders Glenmark-låt anno 1990, sin typiskt smyggothiska radiorock med verser som andas
Backstreet Boys. Det är helt uppenbart att det här är en låt som är kalkylerad in i minsta detalj för att vinna flickohjärtan och gruppen gör förmodligen ett ganska bra jobb. Jag blir emellertid snarare äcklad och undrar om Desmond Child (mannen bakom bland annat hitlåtar som
Poison med
Alice Cooper samt
I was made for lovin you med
Kiss och som hjälpt till att skriva låtar till den här plattan) helt tappat konceptet. Kanske kommer ”Black Roses” vara precis så usel som man på förhand hade kunnat ana.
Men finnarna slår tillbaka snabbt och det med besked. Därpåföljande
Ten black roses är förvisso ytterligare en ganska lättillgänglig rocklåt, men här snackar vi driv, fetma och en refräng att döda för. Från att ha varit uträknade reser sig The Rasmus plötsligt till höga betyg i min bok. Jag ljuger inte när jag skriver att det är en alldeles utmärkt låt som i en rättvis värld borde äga radiorotationen framför allt annat gruppen tidigare spelat in.
Efter detta visar ”Black Roses” emellertid upp precis det man kan förvänta sig av The Rasmus. I
Ghost of love försöker de snitsa till en ny
In the shadows, men lyckas bara halvdant och efter detta följer en lång rad strömlinjeformade låtar som är tillräckligt ointressanta för att kunna sälja skivor till stora massor. Ingenting hänger sig kvar eller berör, inte ens ett halvhjärtat försök att spela heavy metal i
The fight lämnar något speciellt intryck efter sig.
Kan man då dela ut en tvåa bara för att en enda låt på plattan är fantastisk? Ja det kan man faktiskt, speciellt i ett fall som detta då resterande material (några låtar exkluderade) inte är dåligt utan bara skvalar obemärkt i bakgrunden. Hör ni inte
Ten black roses på radio framöver är det något allvarligt fel på musikbranschen.
Kommentera
Inga kommentarer