Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Johnossi
Hultsfredsfestivalen
2008-06-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.johnossi.com

Jag har strött så många superlativer runt detta band att det börjar bli löjligt. Vad kan jag möjligtvis skriva som jag inte redan skrivit - har jag inte omvänt dig vid det här laget och fått dig att gå på en Johnossi-konsert så vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Ändå tvekade jag ett tag att gå och se herrarna John och Ossi på plats i Atlantistältet Hultsfred 08. Inte för att jag inte ville se dem, inte egentligen, det var snarare så att jag inte ville förstöra intrycket av den utommänskliga spelning de gjorde på Popadelica tidigare i våras. En spelning som går under epitetet ”once in a lifetime”.

Men jag gick ju dit så klart. Och Johnossi levererade, så klart. Ett kokande Atlantistält är inte så dumt det heller. Den här gången förmodar jag att John Engelbert och Oskar Bonde är något mer utvilade inför giget än vad de var senast jag såg dem, 13 veckors konstant turnerande har en tendens att sätta sina spår i såväl kropp som själ. Ändå känns det snarare tvärt om. Inledningsvis är det ganska segt och avslaget om man nu kan säga det om ett band vars största styrka är just dynamik och rå energi. Fast med segt och avslaget menar jag förstås att det är full rulle redan från början, men kom ihåg att jag har den där fantastiska spelningen på Popadelica ständigt i mina tankar.

Det tar sig dock. Ett par låtar in börjar duon hitta tillbaka till det där underbara samspelet som uppstår de två mellan när de befinner sig på en scen tillsammans. Ossi bonkar på sina trummor för glatta livet medan John far omkring som om han vore ständigt elektrifierad av osynliga elektroder. I rask takt serveras vi godbitar som Press Hold och Santa Monica Bay, två av mina personliga favoriter från första självbetitlade plattan, men även nya pärlor som Train Song och den nervdarrande 13 Karat Gold. Och så Man Must Dance förstås. Då dundrar hela helvetet lös (ett stort tack till den busslast med småflickor som placerat sig precis bakom mig och skriker iiiiiiiiih rakt i örat på mig hela låten genom).

I sann rockstyle-anda ska alla bra spelningar ha ett klimax, den här spelningen inget undantag. Efter sista taget ackord dundar såväl John som gitarr in i Ossis trumset, Ossi som själv för omväxlings skull inte annihilerar pukor, virvel och gud vet vad, och ett tag verkar det till och med som om gitarren är på väg ut i publiken men John hindar sig i sista sekund och måttar ett par svingar i luften istället. Grym spelning, om än inte klassisk.