Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Johnossi
Mavericks, 2010
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-04-28
Hemsida: www.johnossi.com

Första halvan av ”Mavericks” är i ärlighetens namn inte så värst upplyftande. Titelspåret bjuder i och för sig på vibrerande dramatik med sin ettriga gitarrfigur och hotfullt eko på sången, men i övrigt gör duon Johnossi ungefär samma sak som på föregångaren ”All They Ever Wanted” men lite, lite tristare. John Engelberts sång är precis lika full av frustration och desperat rockstarattityd och ljudväggen är kompakt aggressiv på precis samma sätt som på duons andra, starka, album. Men jag saknar låtarna. De där bitarna som verkligen etsar sig fast och tar ett knytnävsfast grepp om hjärtat. Det är bra, men långt ifrån oumbärligt.

Men så ungefär halvvägs händer något. Det är som att en gnista antänder hela anrättningen och att Johnossi hittar fram till just det där som jag saknar i inledningen. Eller så är det bara så att gossarna valt att samla sina starkaste bitar under skivans andra halva. Inte särskilt troligt, men en kul konspirationsteori att leka med.

I och med hungriga What's the point vänder skeppet. Här växlar Johnossi upp med den här skivans svar på Party with my pain. En effektivt drivig låt där refrängen är så där omedelbar att man kan den efter första lyssningen vare sig man vill eller inte. Jag njuter, slänger näven i vädret och svettas gärna en droppe extra tillsammans med det här herrskapet skickliga musikanter.

Därefter breder Eriksgatan ut sig. I No Last Call hittar duon fram till ytterligare så där självklara melodier, så väl i vers som refräng den här gången. Att det ”enbart” rör sig om en ensam gitarrist och en hårt drivande trummis är svårt att tänka sig när starka nummer som detta och därpåföljande Come Along stakar ut vägen. Här visar Johnossi varför de blivit så populära i så många läger och jag vågar utlova att det är kommande livefavoriter.

Som skiva betraktad är ”Mavericks” lite för ojämn för att det ska kunna bli något kanonbetyg, men i de största stunderna råder det ingen tvekan om att det här ligger bra till för att kunna benämnas, det bästa bandet någonsin spelat in.