Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hanoi Rocks
Peace & Love, Borlänge
2008-06-28
Av: Emilie Aune
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.hanoirocks.info

Folk må säga vad de vill om Hanoi Rocks. Den enda rapporteringen om bandet jag har sett från Peace & Love-festivalen var ett blogginlägg om Andy McCoys löständer. Hur det än ligger till på den fronten var Hanoi Rocks spelning som sista akt på Fantasia-scenen på lördagskvällen en liveupplevelse som slog allt annat jag sett på festivalen. Till skillnad från många andra ”gubband” tar Hanoi Rocks inte sin publik för givet och står och halvsover på scenen. Nej, det är fullt ös från början till slut och det syns verkligen att de trivs med att spela sina låtar.

Michael Monroe, som alltid är lika glammig och glittrig, gör entré genom att storma in på scenen och slänga runt med mikrofonstativet i en galen dans. Under kvällens gång hinner han dessutom klättra upp i scenbyggnaden tre gånger, samtidigt som han håller tonen. Andy McCoy rör inte på sig lika mycket, men drar sina slingor på gitarren och körar med i refrängerna med en inlevelsekänsla som både syns och hörs. Den svenska delen av Hanoi Rocks – gitarristen Conny Bloom, basisten Andy ”A.C.” Christell och den nya trummisen George ”Jolle” Atlagic – är alla oerhört tighta musiker som kompletterar sina frontmän väl och även de ser ut att ha riktigt kul på scenen.

Låtmässigt sett är det bra variation väl anpassad till en sommarfestival. Visst går låtar som Fashion från den senaste skivan ”Street Poetry” eller A day late, a dollar short från comeback-plattan ”Twelve shots on the rocks” hem hos publiken, men det är främst de gamla 80-talsdängorna som den stora massan går igång på. Malibu beach nightmare, High school, Don’t you ever leave me, Boulevard of broken dreams…ja Hanoi Rocks vet vad folket vill ha och de sparar inte på krutet. Som väntat avslutar de med Creedence Clearwater Revival-covern Up around the bend och en jublande publik. Detta var minst sagt ett värdigt avslut på Peace & Love 2008.