[stäng]

Opeth House of Metal, Umeå 2009-02-28 Av: Johan Norström Publicerad: 2009-03-02 Hemsida: www.opeth.com

---

Jag har en polare som var tokigt nöjd över att han fått tag på fotopass och en bra kamera till Opeths spelning på House of Metal. Han var faktiskt och såg dem på Close Up-båten också, men tog inga foton då på grund av just att han fixat fotopass till Umeåspelningen. Så står han där, i fotorännan, med ett flin över hela ansiktet. Han trycker igång kameran och väntar. Men ingenting händer. Kameran är död. Han inser att han gjort det mest orutinerade någonsin. Han har glömt ladda batterierna. Så, han låtsas ta några bilder för att inte se ut som att han glömt ladda batterierna och ställer sig senare i folkhavet för att njuta. Han är förresten jag.

Men det här ska handla om Opeth. Det ska handla om Martin Axenrot, Martin Mendez, Fredrik Åkesson, Per Wiberg och Mikael Åkerfeldt. Det ska handla om en perfekt avslutning av en mycket bra festival.

Det här är en sån konsert som det är svårt att säga någonting om i efterhand. Andra ord än ”magi”, ”perfekt”, ”fullständigt” etcetera är svåra att hitta. Jag kan ändå inte beskriva upplevelsen. Jag har svårt att se att Opeth ska kunna göra en bättre konsert än den vi fick bevittna i Umeå, lördagen den 28 februari 2009.

Musiken står i första rummet för såväl band som publik, det ges inget utrymme för onödigt publikfrieri i låtarna utan fokus ligger på att göra musiken rättvisa. Vilket Opeth utan tvekan gör. Sen är Åkerfeldt en mellansnackare av rang och hans torra humor är en mycket bra kontrast mot det tunga och mörka i musiken. Som roligast blir det inför extranumret när han förmår publiken att headbanga – utan musik. Det ser hysteriskt roligt ut.

Låtlistan är till största del fokuserad på de senaste skivorna, men klassiker som Godhead’s Lament och The Leper Affinity får också plats intill låtar som Heir Apparent och Ghost of Perdition. Allra bäst blir det dock i slutet, bandet avslutar ordinarie set med en fantastisk The Lotus Eater och följer upp med en ännu mer fantastisk Deliverance på inropet. Och när ridån faller är vi många saliga själar som lämnar lokalen med nya blåmärken att upptäcka, för ingen kan ha känt någon smärta under konsertens lopp.

Jag avslutar med en sms-konversation jag hade halvvägs in i konserten.

Från: Peter
Till: Johan
Det här är väl bra skit?

Från: Johan
Till: Peter
Mycket. Mycket. Mycket bra.

Relaterat

De bästa skivorna 1999
Folkrockaren som slog igenom försent
Opeth (2007-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se

Alla skribenterJohannes ÅdénFredrik AnderssonDaniel AroseniusPeter AugustinssonEmilie AuneKim BobergAnna EnkvistRickard GustavssonErik HammarströmAlexander HellgrenMattias HjelmErik HögkvistRicky HolmquistAndreas IvarssonNils JonssonThomas JonssonMalin KarlssonEva LindeFelix LindénMikael MjörnbergMoræa MyrgrenLinda NihlénAnders NilssonPatrik "pk" NilssonSebastian Norling RauhalaJohan NorströmNicholas NotricaJohan OlssonCarl Potvin JohanssonJesper RobildJonatan RosenbergRosanna RundlöfPeter SibnerBirger SponsonChristian StenbackeHanna SvenssonNina TorbackeMarcus UlvsandAnton WeddingMaria Wikström
artiklar / krönikor
recensioner