Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Venetian Snares
The Cable, London
2010-05-21
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-06-02
Hemsida: www.venetiansnares.com

Att jag slutligen ser Venetian Snares känns som en milstolpe i mitt konsertliv. Den kanadensiska electronica-artistens musik är för många lika okänd som den är olyssningsbar när de slutligen stöter på den, men för mig har det här varit en artist som totalt dominerat min mp3-spelare under långa perioder av mitt liv. Från dagen jag ser att han tillsammans med en rad andra electronica-legender ska spela på The Cable i London har den kvällen varit ett totalt måste.

Aaron ”Funk” Funk, som är mannen bakom Venetian Snares har gjort sig känd som en gudfader för den obskyra musikgenren breakcore. För dem som inte stött på musiken tidigare kan den beskrivas som hektisk och stundtals vansinnig trumbaserad musik. Av de cirka 40 (!) skivor som Aaron har släppt så finns det två releaser som utmärker sig mer än de andra.

EP:n ”Nymphomatriarch” är tveklöst Venetian Snares mest kommersiellt uppmärksammade verk. Anledningen till uppmärksamheten handlade dock inte i första hand om själva musiken, utan snarare sättet den var producerad. Albumet, som skapades av både Venetian Snares och hans dåvarande flickvän Hecate byggde uteslutande på inspelningar från när de utförde olika sexuella aktiviteter, inspelade med både externa och interna mickar. Inspelningarna har sedan klippts upp och bearbetats i dator tills slutresultatet blev sex relativt lättlyssnade och stundtals melodiska låtar.

Albumet som för mig hit ikväll är dock ett helt annat, nämligen hans klassiska epos, ”Rossz Csillag Alatt Született”. Albumet, som bygger på samplingar från klassisk musik blandat med Aaron Funks karaktäristiska och distinkta beats är för mig ett komplett mästerverk, och har fått mig att höja Venetian Snares till skyarna, han har blivit en riktig idol.

När jag då stöter på mannen själv i baren innan spelningen blir det en tankeställare. Med en timme kvar till spelningen glider den nästan två meter långa kanadensaren in i baren och mina intryck är blandade. Min idol och förebild är klädd i ett par slappa svarta mjukisbyxor, hans 25 centimeter för långa hår ser inte ut att vara tvättat på en vecka, han ligger inne med en ganska stadig kulmage, ja, han ser helt enkelt förjävlig ut.

Två timmar senare är hans dj-set över. Jag är helt genomsvettig och min utmattning är i klass med en genomsnittlig maratonlöpare (det kanske har mer att göra med min kondition). Venetian Snares har bjudit publiken på ett öronmassakrerande dj-set som gav mig mer än vad jag hade kunnat önska. Från att ha hälsat på publiken med ett långfinger till att lämna scenen med samma gest har Venetian Snares musikaliskt skrikit Fuck You åt allt och alla. Förutom de gångerna då han går ner i dynamik med kortare stråkpartier från ”Rossz Csillag Alatt Születt” har rummet fyllts av musik som låtit som en kollaboration av en snabbspolad drum’n’bass trummis på tjack och en stor, arg och rostig maskin, allt spelat genom en söndertrasad radio. Det är tungt, eggande, provocerande och framförallt skitbra, och det spelar helt enkelt ingen roll att han ser ut som en avdankad hårdrockare. Att mina favoritlåtar Hajnal och Masodik Galamb också spelas gör inte mig mindre glad.

Egentligen skulle jag vilja skriva mer om kvällen. Jag skulle vilja skriva om hur kul det var att dansa till Luke Vibert, hur otroligt dålig Ceephax Acid Crew var, hur häftig själva klubben var, men denna kväll stal Venetian Snares, och han gjorde det med rätta.