Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Burst
The Lazarus Bird, 2008
Skivbolag: Relapse
Av: Johan Norström
Publicerad: 2009-01-22
Hemsida: www.burst.nu

Som jag skrev i min lista över 2008 års bästa skivor är Burst ett band som länge funnits med i periferin för min del. Genom samlingsskivor, genom vänner och bekanta och genom mitt eget intresse för hardcore och metal har jag alltid lyckats stöta på Burst. Emellertid har Burst aldrig riktigt satt sig hos mig, jag har aldrig förstått grejen. De två senaste skivorna (”The Lazarus Bird” och ”Origo”) har dock fått mig att öppna ögonen. De gränsöverskridande forna värmlänningarna har lyckats med konststycket att få med precis allt jag uppskattar med musik på ”The Lazarus Bird”. Det är stundtals lågmält och emotionellt, det är stundtals aggressivt och frustrerat, för det mesta är det meckigt och (vågar jag säga?) progressivt. Ett Opeth ur hardcorescenen, eller ett Cult of Luna ur metalscenen, kalla det vad ni vill. Saken är den att Burst verkligen har tagit in någonting från det mesta och lyckats med det. Trots alla påtagliga och tydliga influenser lyckas Burst inte bara hålla en röd tråd genom albumet, utan även stöpa det i sin egen form. Visst, jag kan referera till tidigare nämnda band, slänga in ett Katatonia eller ett Mars Volta för att försöka beskriva ”The Lazarus Bird”, men det gör inte skivan rättvisa.

Däremot är det ingen enkel skiva att ta till sig. Väldigt tidigt kunde jag avgöra huruvida jag uppskattade ”The Lazarus Bird” eller inte, men det har varit en lång process att komma skivan under skinnet och analysera den. En lång och mödosam process som jag uppskattat till fullo. ”The Lazarus Bird” är en underbar skiva. Jag skulle kunna ta upp vilket element som helst från skivan för att försöka beskriva den, men samtidigt skulle det bara innebära att jag var tvungen att utelämna någonting annat, som är minst lika viktigt. Visst, självklart finns det svagheter. Det är ingen perfekt skiva. Framför allt känns det som att bandet under arbetet med skivan drabbats av en hemmablindhet och inte riktigt haft viljan att ”kill your darlings”. Här och där dyker det upp ett riff eller en passage som kanske aldrig borde ha lämnat replokalen, i alla fall om man ställer dem i proportion till resten av skivan.

När det rör sig om en skiva som är så svår som denna att beskriva känns det till och med lite onödigt att försöka. Särskilt idag, när musik är så lättillgängligt. Jag skulle helt enkelt vilja rekommendera alla som uppskattat någonting som betitlats ”hård musik” sedan 70-talet att ge ”The Lazarus Bird” en chans. I värsta fall har ni slösat bort ytterligare några minuter till musik ni inte uppskattar. I bästa fall har ni upptäckt 2008 års bästa skiva.