[stäng]

The Antlers Burst Apart, 2011 Skivbolag: Frenchkiss/Transgressive Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2011-08-23 Hemsida: www.antlersmusic.com

---

Finns de kvar? Det var min första reaktion när jag fick hem den här skivan. Med tanke på hastigheten i vilken Pitchfork och NME bland andra spottar ur sig hajper av nya band, känns det som att 95 procent av dem försvinner omedelbart. The Antlers är ett exempel, släppte en ”måste höras”-skiva under andra halvan av 00-talet och försvann sedan omedelbart ur det kollektiva medvetandet. New York-bandet finns naturligtvis fortfarande kvar och ger sig här på att följa upp det stora genombrottet.

”Burst Apart” känns på förhand totalt ointressant för någon som aldrig fastnade för förra skivan, eller helt enkelt fastnade för någon av de andra femhundra hajperna det året. Det förra albumet, ”Hospice”, kramades sönder av många, men var helt ärligt rätt trist i mina öron. Nåväl, nog med gnäll. Inledande I don’t want love gör att man känner igen sig, inte mycket nytt under Radiohead-inspirationens sol.

Det är samma skörhet och samma falsett hos sångaren Peter Silberman. Här finns också samma vemod och finstämdhet i musiken. Men ändå rätt mycket av en gäspning till inledningsspår. Roligare blir det på French exit, för även om den dystra stämningen inte släpper taget helt så kan ett mått av hopp kännas. Ännu roligare är Parentheses där falsetten går upp i närmast teatrala operahöjder (som Silberman behärskar väldigt bra) och dessutom över någon slags Massive Attack-musik. Annorlunda och uppfriskande. Men efter detta tappar jag intresset igen och flera av låtarna är tyvärr mer eller mindre sömnpillersubstitut.

Varför man tonat ned sig själva från förra skivan vet jag inte, men det gynnar dem inte. Antlers skulle kunna vara ett band för de riktigt stora scenerna, men väljer av någon oklar, onödig anledning att hålla igen. Filmiska Tiptoe är vacker, men överlag på skivan blir den sega känsla som visa kallar “klädsam” ofta rejält påfrestande.

Det får man ge The Antlers, att bandet till skillnad från många andra indierock-akter som basuneras ut via framför allt brittiska musikmedier, inte kör samma tröttsamma grepp med gitarrmangel, fotbollsrefränger och rock’n’roll-image. Behjärtansvärt, på samma sätt som man visar vilket (välproducerat) djup det ändå finns i musiken och som jag önskar att jag kunde uppskatta mer. ”Burst Apart” kommer med största sannolikhet inte att hyllas på samma sätt som ”Hospice”, men den kommer säkert att funka för väldigt många. Så sett är skivan ett gott hantverk, men för mig personligen kommer den aldrig att spela någon stor roll.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer