Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Iguana Party
Förlorarnas bar, 2000
Skivbolag: Poprocks Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.iguanaparty.se

Jag gillar Mikael Karlssons röst, den har en speciell och egendomlig karaktär som är väldigt behaglig att lyssna på. Just sättet han sjunger på gör att Iguana Partys musik känns väldigt spännande. Sammantaget skulle jag vilja påstå att bandet låter som en hybrid mellan Thåström och Jumper. Musiken är inte lika intensiv och rakt på sak som det som kommer ur Thåström och samtidigt inte lika sockersöt och popinfluerad som verken Jumper skapar. Plockar man russinen ur kakan får man en ganska smaskig hög över och det är precis det som gäller för Iguana Party, de är en mycket intressant musikupplevelse.

I grund och botten är det vanlig punk vi snackar om men det vi bjuds på är långt ifrån traditionellt, Iguana Party tar ut svängarna lite mer än traditionella punkmanglare och fastnar inte i ett gytter av trummor som smattrar i turbofart och låtar som aldrig orkar över tvåminutersstrecket. Istället bjuds vi på fjorton punklåtar som då och då flörtar med rena popelement och som förmår hålla intresset vid liv genom hela skivan. Det är inte många punkplattor som fixat det sedan Dia Psalmas glansdagar. Även om Karlsson och company ibland drar ner på tempot och försöker sig på lite vackrare partier kör de aldrig fast i sunkiga partier där man enbart längtar efter att tempot ska öka. Omväxling förnöjer heter det och det är något som Karlsson med boys verkar ha anammat.

Det är inte många skivor som är felfria och bjuder på den totala musikupplevelsen. Faktum är att det troligtvis inte finns några sådana skivor över huvud taget. Några av låtarna på den här skivan känns som lite väl mycket utfyllnad och vissa partier uppfattar jag som lite överambitiösa men annars hamnar den här plattan ganska långt upp på min lista.

Plattan inleds med sköna Mumindalens barn som får intresset för gruppen att väckas på allvar. Titelspåret är väldigt mycket pop men är ändå ett av de allra bästa spåren på alstret. Mest förtjust blev jag dock i Jag vinkar när kungen far förbi som enligt mig har små vibbar till Cornelius Vreeswijk. Mitt liv är som en pjäs av Lars Noren är en lustig komposition och Kött och poesi har skönt skrammel att erbjuda. Sammanfattat är det här en mycket intressant platta som enkelt skulle kunna konkurrera ut genomtråkiga Kents album "Hagnesta Hill" om folk bara fick upp ögonen för den.