Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Streets
The hardest way to make an easy living, 2006
Skivbolag: 679 Recordings
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-05-02
Hemsida: www.the-streets.co.uk

När Mike Skinner, alias The Streets, slog igenom med ”Original Pirate Material” 2002, var hans musik ny fräsch och på många sätt överraskande. En korsning mellan hip-hop och dansanta tongångar med texter framförda på gräll cockney. Den imponerade på både mig och världen.

Sedan kom ”A Grand Don’t Come For Free”, en tämligen blek platta som bara lämnade ett utropstecken efter sig. Den fullkomligt briljanta Blinded by the lights. Men en låt gör ju ingen skiva och på nya given ”The hardest way to make an easy living” gör Skinner upp med sitt problematiska liv som kändis. Under omständigheterna kändes det på förhand ganska ljummet.

Men Skinner har tagit sig i kragen och levererar ett album som på alla sätt kan konkurrera med debuten. ”The hardest way to make an easy living” är svängig, rapp och varierad utan att på något sätt bli splittrad. Här finns många riktigt, riktigt bra låtar.

Titelspåret har ett arrangemang som påminner om Eminem och en käckt trallvänlig refräng. Riktigt delikat. I When you wasn’t famous konstaterar Skinner krasst att det är lättare att få brudar när man är kändis, men om man ska stöta på en annan kändis är det som att man inte var känd alls. Roligt i en annars hejdlös svängorgie. Can’t con an honest john är en tyngre bit som för tankarna tillbaka till debuten, mycket bra även den.

Plattans riktiga guldklimpar hittas dock mot slutet. Jag kan inte förstå varför duon Never went to church och Hotel expressionism tryckts in så långt bak, då de skulle kunna vara bärande låtar på vilket album som helst inom genren. Den första, en gospelflörtande ballad med otrolig känsla och den senare en tuff discodänga komplett med mördande beat.

Skinner utför sin vana trogen sin karakteristiska halvrap alldeles utomordentligt och överlag sitter arrangemangen riktigt fint. Hitlåtarna är betydligt fler än utfyllnaden. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig. The Streets är att räkna med igen.