Joyzine

[stäng]

Krönika

Musik och människor är inte ”alternativa”

I mitten av 80-talet och framförallt i början av 90-talet, då de dominerande musikgenrerna var fluffig pudelrock och likaledes fluffig balladpop, föddes en scen inom den förstnämnda genren som kraftigt avvek från den glittriga och hårsprays-fixade musiken.

Utan att gå in för mycket på både genren och banden, så kom hur som helst banden att samlas under paraplybegreppet ”alternativ rock/alternativ metal”. Eftersom dessa band både utseende- och låtmässigt inte lät ens i närheten av pudelrock eller klassisk hårdrock för delen, bland annat för att man introducerade för genren oortodoxa element såsom rap-sång och turntables kändes det bekvämt av musikbransch och nöjesmedia att slänga på det luddiga begreppet ”alternativ”.

År 2012, när hårdrocksträdet har fler grenar än då, används fortfarande ”alternativ” för att försöka få till en lätt beskrivning av något som inte passar in i någon ram.

Visst kan det vara bra att använda vissa facktermer för att undvika missförstånd, men denna form av genre-bögeri framstår som både patetisk och gränsar farligt nära till rasbiologisk uppdelning. Jag menar, att ett band som Shining klassas som black metal förstår jag, men måste man deklarera dem med det i ärlighetens namn skitnödiga tilläget ”suicidal black metal”? Läs texterna för bövelen, så förstår du att det handlar om hårdrock med texter om självmord (men trots sitt tveksamma budskap, så är musiken sinnessjukt bra).

Kalla musiken vid dess rätta namn; metal! Och så pek- och lillfinger i luften, där har du en bred musikgenre summerad på två sekunder.

Fast än mer vidrigt är att alternativ-termen även används för att dela upp människor.

Ställer man två tjejer bredvid varandra, där den ena har blont hår och blåa jeans och den andra har svarthår och piercing i underläppen, och låter en testgrupp peka ut vem som lever en ”alternativ livsstil” så kommer det dömande pekfingret inte riktas mot rågblonda Lisa.

Även något så trivialt som communityn hakade på detta. Helgon.se säger redan på sin startsida att man vill vara en sida för ”människor med alternativa kläd- och musikstilar”.

Med andra ord så gör även de felet att se på folket som inte tyckte Lunarstorm var deras grej (ja, innan Facebook så var man antigen Lunar-fjortis eller svart och svår Helgon-häckare) som några udda människor. Allt som inte passar in i folkhems-Sverige med mamma, pappa och barn där man betalar skatt, dricker mellanmjölk och kör Volvo i radhuskvarter där man inte har sex före äktenskap och absolut inte runkar, är konstigt, udda och ALTERNATIVT.

Så, Göran Hägglund och hans undersåtar. Istället för att dela upp folk i termer som ”verklighetens folk” och folk med ”alternativa livsstilar”, tänk på att den gamla lekskole-klyschan om att ”alla människor är lika värda” inte låter så dum.