Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slash
S/t, 2010
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-04-07
Hemsida: myspace.com/slash

Jag antar att det är meningen att vi ska tycka att det är skithäftigt att Guns n' Roses-hjälten Slash spelar in en soloplatta och att det dessutom är jättefräsigt att han har så många superkända vänner som mer än gärna ställer upp i hans tjänst. Det kanske är just så det är också. Men det känns inte på den här självbetitlade given.

Det spelar liksom inte någon större roll att Slash radar upp Lemmy, Ozzy och Iggy i frontlinjerna när ingen av dem gör någon vidare insats och, än värre, materialet som de tvingas framföra är tämligen svagt. Slash må vara en gudabenådad gitarrist, men ett rörigt och oengagerat låtmaterial kommer han inte undan med ens om han låter en hel uppsjö av kända komppisar (närmare bestämt 14 stycken) komma in i studion och leka loss.

”Slash” är helt enkelt för svag för att kunna dra ner några större applåder som skiva betraktad, men det finns så klart ljuspunkter. Promise är ett fräsigt spår, främst för att Chris Cornell gör en riktigt stark sånginsats, och inledande Ghost är plattans otvetydiga höjdpunkt men finessrikt gitarrspel och en nyanserad sånginsats av Ian Astbury från The Cult. Annars är det tunt och lite för rörigt för att engagera.

Kanske är det jättehäftigt att Slash slutligen släpper en soloplatta. Kanske är det faktiskt så att de gamla Guns n' Roses-herrarna i allmänhet försöker klamra sig kvar i rampljuset alldeles för länge och att vi i publiken gärna vill tro lite för mycket om folk som egentligen slocknade för bra länge sedan.