Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Blood Red Shoes
Hultsfredsfestivalen
2008-06-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.bloodredshoes.co.uk

Det fanns en gång ett lokalt band från min hemstad Skövde som hette Brutal Onani. Kanske inget bandnamn som platsar på listan över världens bästa namn, även om det ändå kan ses som ganska roligt. De hade en hit som hette Pinne I Räva (alternativt Röva, beror lite på uttal och språkregler) och gick något i stil med: ”En dag var jag ute och gick då fick jag en (och här ökade takten något enormt) pinne i räva, pinne i räva, pinne i räva.”

Varför skriver jag om det här (bandet rymde för övrigt en viss Erik Törnqvist som vi numer återfinner i punkbandet Blisterhead)? Jo, för som en magnifik avslutning på en trevlig spelning kastar Laura-Mary Carter sin trumpinne och träffar Steven Ansell rakt i örat. Hur nu ett öra kan påminna om en låt om en stjärt vet jag inte riktigt och därmed släpper vi ämnet. Blood Red Shoes heter annars bandet där Laura-Mary Carter spelar gitarr och Steven Ansell bankar trummor. Ovanstående incident inträffar i enda extranumret då de båda till publikens jubel byter plats med varandra.

Annars är det full fart rakt igenom för denna relativt färska duo, debuten ”Box Of Secrets” släpptes april; se upp The Kills, ni har fått konkurrenter. Skränig indierock ska inte bara låta coolt, man måste också se cool ut när man spelar den. Trots att Laura-May är ganska begränsad i sitt rörelsemönster rockar hon precis så coolt som man kan tro på förhand, en liten knyck där, en liten snurr där, allt med perfekt timing och med luggen ner över ögonen. Steven Ansell, ja, han trummar trummor och skakar på sin perfekt burriga indiekalufs.

Det verkar annars ligga i tiden att man ska vara en duo, det något säregna i det här fallet är att sången delas nästan rakt över, det är så att man förundras över hur Steven Ansell klarar av att sjunga och virvla med sina trumpinnar samtidigt, snacka om att ha god koordinationsförmåga och en fantastisk kondis. Tyvärr verkar det inte vara allt för många som håller med om att Blood Red Shoes är något av det nya svarta, Teaterladan är återigen ganska glest befolkad.

Och visst är det så att även jag tröttnar efter ett tag, även om det är många Bloc Party-vibbar och bra drag blir det något enformigt i längden. Ett kortare set hade varit att föredra. Hade det inte varit för den humoristiska avslutningen hade betyget hamnat något lägre, nu är jag beredd att faktiskt fortsätta promota alla mina dynamiska duos jag har hittat.