Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Glasvegas
Where The Action Is, Göteborg
2011-06-28
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2011-06-29
Hemsida: www.glasvegas.net

Året var 2008 och Glasvegas gjorde en Karl X Gustav och gav sig ut med hela sin armé på tunn is över lilla bält med en enda önskan - hoppas isen håller. Det gick bra för Gurra X, det gick ännu bättre för Glasvegas. Sverige hade aldrig en chans, landet intogs och belägrades, den självbetitlade debuten är redan nu i det närmaste klassisk. Minst lika klassisk är spelningen i Slottsskogen 2009 på Way Out West ( recension här ).

Det var då. Nu är nu. En skiva senare och ny trummis från dåvarande ockuperade Sverige – lever Glasvegas fortfarande upp till hypen? Ja. Och nej. Man ska ha klart för sig att det inte är en enkel sits, det är svårt att upprepa succén med ”Glasvegas” utan att upprepa sig själv, samtidigt som det kan vara ett potentiellt kommersiellt självmord att flyta ut för långt i periferin och börja harva runt i helt okända territorier. För kommersiella vill de vara, tro mig. James Allan lever för uppmärksamheten, framgången och livet det för med sig.

Och där har ni även Glasvegas största svaghet. James Allen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Grabben kan få in desperation och längtan i sin röst, men det rimmar illa med resten . ”EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\” är en tämligen svag skiva, trots demonprodcent och mången peng spenderad på studio i ett vräkigt strandhus i Santa Monica i södra Kalifornien. För ett år sedan i Slottsskogen var Allan en gnistrande personlighet som det inte gick att ta ögonen ifrån, i år är det en trött och sluddrande James Allan som står på scenen i Azaleadalen. Man kan bara undra vad den förr så karismatiska bandledaren tryckt i sig innan spelningen.

Det är synd, för Glasvegas levererar ändå hyfsat. Resterande medlemmar spelar som om det gällde livet själv, allra coolast är svenska Jonna Löfgren från Boden, som hon bankar på sina trummor, och James Allen kan fortfarande ta ton, trots att han är en vandrande katastrof mellan låtarna. Det blir dock aldrig en självklar helhet. De nya låtarna funkar, men flytet i spelningen försvinner i och med Allans oförmåga eller nonchalans att möta sin publik.

Avslutningsvis en stilla undran, börjar det inte bli blasé vid det här laget? Den klassiska rockmyten: bli känd, missbruka droger, självömkan och destruktivitet, talang kastas bort. Jag ser oroväckande tendenser. Glasvegas är ett band som ska upplevas live, men den här gången är sprickorna tydliga. Det gäller för James Allan att plocka upp sitt game, annars är vägen bort från berömmelsen inte långt borta.