Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Karl Fredrik
Ingenstans man, 2011
Skivbolag: Sideburn
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-08-10
Hemsida: www.karlfredrik.com

Pop och visa. En man med självutlämnande texter och gitarr. Ja, ni har hört den förut och på många sätt går en rad svenska sångare igen på ”Ingenstans man”. Där det hos aspirerande trubadurer ofta går att peka ut en förebild och säga att ”well, han låter som Lasse Winnerbäck” eller ”well, här har vi en ny Ulf Lundell-kopia” är det ett helt koppel av förebilder som paraderar genom Karl Fredriks solodebut.

Winnerbäck finns förstås där, men minst lika ofta hör jag stråk som skulle kunna vara inspirerade av Mauro Scocco, av Peter LeMarc, av Uno Svenningsson eller Olle Ljungström. Karl Fredrik är en klassisk trubadur, en svårmodig man med gitarr, men är inte bunden till ett typiskt stereotypt sound. Han gör sig lika bra med den ensamma gitarren som med lite mer elektronisk uppbackning som i singeln Säg ingenting.

Problemet är bara att Karl Fredrik blir hemtrevlig men aldrig mer än så. Hans kompositioner lyfter aldrig. De puttrar framåt utan att bli riktigt vassa, som om Karl Fredrik inte riktigt törs blomma ut, utan istället gömmer sig i texternas diffusa värld och hoppas att de ska tala nog starkt.

Av den anledningen blir referensjagandet i hans kompositionskonst lite roligare än själva låtarna i sig och det var naturligtvis inte meningen. Lite mer spets hade behövts för att ”Ingenstans man” skulle ha blivit en minnesvärd skiva.