Joyzine

[stäng]

Intervju

Painfield

Lovorden ville aldrig ta slut. Painfield blev publikfavoriter både på hemmaplan och utomlands någonstans kring det osande millennieskiftet och regerade livescener vart de än kom innan ett uteblivet storkontrakt fick luften att gå ur bubblan. Nu, ett bra gäng år senare och 15 kilo tyngre, har det blivit dags för comeback.
– Jag är livrädd för att ställa mig på scen med Painfield, deklarerar sångaren Cain Hallengren.

Painfield var en snackis i början av 2000-talet. Ett band som alltid gav allt på livescenen och som möttes av hyllningar vad de än tog sig för. Alla verkade älska bandet och vägen mot toppen syntes utstakad och klar.
– Vi jämförde oss aldrig med andra band utan vi...det var så naket och ärligt på något sätt, man tänkte inte på att skriker man så här så blir det fräckt, utan man var arg helt enkelt och det fick låta som det gjorde. Vi hade liksom någon punkmentalitet och attityd på våra spelningar, det var inte det att vi var fräcka utan vi var där och gjorde våran grej, minns Cain Hallengren med ett stråk av nostalgi i rösten.
Bandet fick till exempel inte en enda dålig recension. När jag gräver fram och förkovrar mig i en gammal intervju (läs den här) med Cain från tiden då så väl bandet som undertecknad var unga och vitala är det uppenbart att sångaren är mäkta stolt och proklamerar: ”vi läser hellre våra Two-Faced-recensioner än porrtidningar”. När jag för det på tal skrattar han bara.
– Ja herregud, jag minns nog fan när jag sa det där. Man var kaxig...men jag hade lika gärna kunnat säga det idag, fast jag läser inte porrtidningar över huvud taget idag så...
Finns de ens?
– Precis, fan, det är framtiden nu, skrockar sångaren.

Den bittra gubben
Och den där framtiden har kommit medan bandmedlemmarna – som förutom Cain även inkluderar Gabbe och Engberg – ägnat sig åt soloprojekt, trummande i metalgänget M.A.N, universitetsstudier, videoprojekt i Rom och allsköns andra upptåg, men utan Painfield. När oturen grinade dem allt för envetet i ansiktet gick orkestern in i väggen och självdog i mitten på 2000-talet. Ett uteblivet storkontrakt var droppen som fick bägaren att rinna över.
– Vi snubblade på mållinjen precis när vi skulle byta skivbolag till ett av de större i världen. Vi snubblade och sen orkade vi fan inte mer, det kändes som att man får inte den chansen som vi hade igen och det knäckte oss. Från början hade vi mycket motgångar, men det eldade på oss och fick oss att vilja kämpa vidare, men sen blev det ett så jävla hårt slag i ansiktet att viljan togs ur oss.
Det hela skedde efter några framgångsrika turer ner i Europa och med en debutskiva – ”This Time” – som givetvis fått lysande kritik i bagaget.
– Vi hade ju amerikansk manager, vi var nere en sväng i Europa igen och så skulle den här skivan då släppas om på ett större bolag och så sket det sig på mållinjen.
– Jag vill inte vara den bittra gubben som sitter och beklagar sig för sina barnbarn, ”vi hade något stort på gång och så sket det sig”. Den där griniga jäveln, men lite så har det varit. Jag menar, jag träffar folk och de frågar vad fan som hände med Painfield och då måste man berätta den bittra händelsen. Det var ett tungt slag för oss. Det var ett kontrakt som vi hade hållit på att förhandla i två månaders tid, men så var det någonting som hände.
– Det bandet de signade istället för oss gjorde en ettårsturné med Soulfly i stort sett direkt efter. För oss rann det ut lite i sanden. Vi tröttnade lite på varandra också...

Nostalgi och hallucinationer
Men nu har det blivit dags att återförenas och ta upp tråden igen. På lördag (20/8) ställer sig ett comebackande Painfield på scen på Henriksberg i hemstaden Göteborg och nostalgin tycks flöda i replokalen.
– Vi behöver inte ens ha våra instrument i händerna när vi träffar varandra, det är jävligt mycket nostalgi i våran trio. Många grejer som vi gjorde i replokalen när vi var riktigt unga har vi gjort nu igen. Det går knappt att förklara, men skämt och jargonger man har, allt det där kommer tillbaka så satans fort när man repar igen, avslöjar sångaren förnöjt.
– Det var jävligt roligt att samlas igen, vi trivs i varandras sällskap om man säger så.
Minnena från den gamla glada storhetstiden kommer naturligtvis tillbaka.
– Jag minns mest hur jävla roligt vi hade ihop, allt runt omkring, i replokalen, på turnéer, alltså själva den familjen vi var. Vi växte liksom upp ihop och vi lärde oss att spela våra instrument genom att titta på varandra. Vi blev en familj, det var en go tid alltså. Vi gjorde allt ihop, det var som tre bröder som knappt kunde bädda sängarna själva.
– Hela den där känslan av alltihopa är minnesvärd, men det är klart att vissa turnéer minns man ju mer än andra och när vi spelade in ”This Time”. När vi var vakna 22 timmar om dygnet två veckor i sträck, då hände det rätt bisarra grejer, man började ju hallucinera för att man var så jävla trött. Vi hade alltid roligt in till det bittra slutet när luften gick ur oss, då var det fan inte kul längre.
Är det något som smolkar bägaren nu när band- och spelglädjen återigen är tillbaka och comebacken står för dörren är det dock att så lite verkligen dokumenterades när det unga Painfield var ute på sitt triumftåg.
– När jag ser tillbaka på det nu kan jag önska att vi hade spelat in mer material på video. Vi var ju före youtube och sådana där grejer och det känns asfattigt att det inte finns några liveklipp på Painfield, konstaterar Cain och blir med ens en aning efterklok.
– Hade vi i bandet varit lika driftiga som vi är idag kanske vi hade hamnat på helt andra nivåer. Vi liksom sket i det, vi skrev låtar för oss själva i stort sett. Vi var lata och omogna och ja, unga och dumma. Nu är vi gamla och dumma istället, säger han med ett flin.

Painfield Livrädd
Gamla, dumma och trötta kanske en ännu bättre beskrivning skulle ha kunnat formuleras. Återuppståndelsen i replokalen har nämligen varit allt annat än en dans på rosor.
– Det märks att vi är äldre nu när vi har repat ett par gånger, konstaterar sångaren självironiskt. Man är ju kanske 15 kilo tyngre än vad man var på den tiden och gammal och grå, fy fan, det har varit riktigt jobbigt i replokalen. Jag står still i lokalen och skriker igenom låtarna. Man får ju ta paus, det bara rinner svett, jävla jobbigt.
Men låter bra, det gör det enligt frontmannen.
– Vi gav varandra en läxa innan, vi kan ju i alla fall lyssna på skivan så att vi kan spela något när vi träffas och den satt. Det låter faktiskt förvånansvärt tight. Första repet körde vi igenom kanske åtta låtar rakt upp och ner utan att ens tänka, det sitter någonstans i ryggmärgen. Det låter bra tycker jag.
Ni hade ett enormt rykte som ösigt liveband, innebär det en press nu när ni kommer tillbaka att ni måste leva upp till den bilden?
Cain brister ut i ett gapskratt.
– Ja herrejävlar, om det gör. Fy fan, det gör det verkligen, jag är jättetjock och jättegammal och jättetrött. Jag är livrädd för att spela med Painfield, det är jag faktiskt.
– Men det är bara att gå ut och köra. Faller man så faller man hårt, det ordnar sig. Jag tror att när man väl står på scenen då bara händer det, man gör det.
Den givna frågan återstår. När trion nu återigen försiktigt börjat känna sig för i replokalen och står laddade inför sitt comeback-gig på Henriksberg, kommer sagan om Painfield att fortsätta eller är det här en enstaka grej, ett sätt att få nostalgin att flöda och minnas gamla glada dagar för en kväll allena?
– Nu när vi börjar repa ihop känner vi att än finns det glöd. En jävla ilska över att vi inte har spelat på så länge. Men först och främst handlar det om oss tre som en enhet och att vi umgås igen och att vi har så roligt som vi hade förr. Därifrån kommer det bli spelningar och inspelningar, men vi vill inte börja med att sätta upp något mål. På torsdag ska vi repa och sen ska vi spela in en skiva i november liksom. Börjar vi göra sådana grejer då är det inte kul längre.

: Lyssna på Painfields hyllade debut ”This Time”