Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Subways
Young for eternity, 2005
Skivbolag: WMS
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-12-13
Hemsida: www.thesubways.net

2005 tycks ha varit året när det stora modet på de brittiska öarna var att spela in splittrade rock/popalbum. Ett mode som pressen ohämmat hjälpt till att blåsa upp. Hur förklarar man annars den sanslösa hypen kring exempelvis Maximo Park och här berörda The Subways? Två gäng som berikat årets skivskörd med två allt annat än strömlinjeformade album.

Splittrat är ju ofta ganska jobbigt, i flera fall rent ödesdigert för en platta. Men inför London-trions ”Young for eternity” kapitulerar jag helt och hållet. Utan att egentligen ha någon röd tråd eller smart bakomliggande tanke lyckas de få ihop det hela ruggigt snyggt. De rör sig i ett spektra från spasmisk punkrock till rent singer/songwriter-bördiga tongångar och de gör det bra. Vare sig det handlar om bredbent rockmanér eller nedstämt ömkande låter The Subways trovärdiga.

Låtarna på ”Young for eternity” är inte de mest innovativa eller vackra någon någonsin skrivit. De är inte på något sätt musikaliskt fulländade och stundtals faktiskt rent banala. Det som smittar, som gör att skivan känns så angelägen är känslan av att trion brinner. Att de pressat fram varje droppe av sin kärlek till musiken för att spela in den här skivan. Hela framförandet är oavsett musikstil väldigt energiskt och känslosamt.

Oasis ska visst ha funnits med som inspirationskälla när bandet bildades. Det hörs lyckligtvis inte. Här har vi snarare ett snitt genom musikgenres, från Ramones via Beatles och Franz Ferdinand till deprimerad singer/songwriterpop. Hela tiden med en ganska sorgsam och framförallt angelägen ådra. Det må vara hänt att skivan har något utfyllnadsspår för mycket. Det spelar liksom ingen roll när låtar som Somewhere, Rock & Roll Queen, The Sun och Lines of light är så infernaliskt bra.