Joyzine.se






Krönika

Årets bästa skivor 2005

Så var det då dags att summera skivskörden från år 2005. Ett år som i mångas ögon varit ganska svagt och intetsägande vad gäller releaser av vassa vax. När det väl kom till kritan och Joyzines redaktion skulle sätta ihop årets topplistor blev det dock ändå ett hårt jobb. Skivor har ställts mot varandra, listpositioner ändrats flertalet gånger och många grymma plattor har fått stryka på foten och lämnats utanför listorna. Tillslut kom dock samtliga redaktionsmedlemmar i hamn. Håll till godo, de bästa skivorna 2005 enligt Joyzine.

Årsbästa enligt Daniel Arosenius

1. Stevie Wonder – A time to love
Det är ingen lögn att Stevie Wonder är en av soulmusikens främsta pionjärer. Som en av Motowns främsta guldkalvar har han utan tvekan förtjänat all framgång med sin tidlösa musik. Dessvärre har det varit ganska tyst om honom de senaste åren. ”A Time to Love” är en uppföljare till ”Conversation Peace” som släpptes 1995. Troligen är hans frus tragiska bortgång en av anledningarna till att Stevie hållit sig i skymundan i närmare 10 år. ”A Time to Love” är majestätiskt och ett på många sätt fulländat album. Underbar sång och starka melodier har alltid varit Stevies starka sida och kommer så också att förbli. Om man älskar ”Songs in the key of life” är detta album ett måste i skivsamlingen.

2. Jamie Cullum – Catching tales
Den 26-åriga sångaren och pianisten Jamie Cullum är nästan oförskämt begåvad. Med debuten ”Twenty Something” fick han pop och jazz att bli samma sak och charmade med smakfulla versioner av jazzstandards. ”Catching Tales” lutar sig mer på Jamies egna låtar som håller hög klass och bevisar att han kan skriva eget material också. Om man spanar in DVDn ”Live at Benheim Palace” inser man att Jamie är en scenmänniska som lyckats med konststycket att leverera jazzmusik med samma underhållningsvärde som Robbie Williams konserter.

3. Kanye West – Late Registration
Hiphopens nya guldgosse Kanye West sopade mattan förra året genom att vara både kaxig, fantasifull och nyskapande i en tillfredställande kombination. Till allas vår glädje har West lyckats igen. Han får sina verk att låta lyxigt eleganta och personliga, trots att han samplar mer än någon annan. Detta är lätt en av de få hiphopskivorna man kommer att minnas från 2005.

4. Robyn – S/t
Sveriges egen lilla popdrottning har aldrig varit rädd för att gå sina egna vägar. Hennes förmåga att ständigt förnya sig och finna nya stigar är onekligen imponerande. Rivstarten med ”Robyn Is Here” för elva år slog stort och blev en internationell succé, något som hon tyvärr inte lyckats göra om. ”My Truth” och ”Don’t Stop The Music” som floppade om man jämför med debuten, men hon har verkligen mognat som artist på vägen. Nya skivan, enkelt kallad ”Robyn”, är utgiven på eget bolag och andas elektronika och syntpop. Hitkänslan finns där och som vanligt när det gäller Robyn passar musiken såväl på nattklubben som hemma i soffan.

5. Timbuktu – Alla vill till himmelen
Svenska folkets favoritskåning har varit fantastiskt produktiv de senaste åren. Samarbetet med funkbandet Damn! har varit mycket lyckat och de har gjort många bejublade konserter tillsammans. Nu senast har Timbuktu haft flera stora radiohitar och gränsen mellan hiphop och pop har suddats ut. Timbuktu har vuxit ur den svenska hiphopscenen och på vägen svängt mest av alla och på så sätt besegrat sina motståndare. På ”Alla vill till himmelen” finns inte lika många hitrefränger som på ”Botten is nådd” från 2003, men tillräckligt många starka låtar för att vi ska kunna kora Timbuktu till årets svenske hiphopprofil.

6. Laleh – S/t
Efter skådespelardebuten i ”Jalla Jalla” har karriären gått spikrakt för Laleh. Hennes debutalbum släpptes i våras och under året har hon hunnit bli lilla Laleh med hela svenska folket. Med låtar som Han tuggar kex och Storebror trodde nog de flesta att man aldrig skulle kunna göra karriär i Sverige idag, men se hur fel man kan ha. Laleh har bevisat att man kan göra underverk med en smula naturlig charm och några melankoliska små melodier. Hennes texter är finurliga och roliga; ärligare musik får man leta efter. Det ska bli spännande att se vad Laleh tar sig för härnäst.

7. Jamiroquai – Dynamite
För några år sedan var Jay Kay en riktig banbrytare som vände upp och ned på varenda nattklubb med sin dansanta discofunk. Även om vi kanske inte är riktigt lika förblindande som vi var då ”Emergency on planet Earth” kom levererar Jamiroquai fortfarande suverän partymusik. ”Dynamite” är otroligt välproducerad och kraftfull, som en rejäl injektion med adrenalin. Kanske inte den mest långlivade skivan i hyllan, men utan tvekan ett beundransvärt discoopus á la Jamiroquai.

8. Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
Vem har blivit kärleken och ärligheten personifierad? Vem är alla sångpedagogers hatobjekt? Håkan Hellström sjunger inte med stödet utan med hjärtat, men det spelar ingen roll för på något konstigt sätt älskar vi honom ändå. ”Ett kolikbarns bekännelser” har i sann Håkan-anda fina texter och melodier som berör ända in i var kvinnas innersta kammare. Håkan har mognat, lämnat den euforiska hysterin bakom sig och kanske till och med fått sin sista sambaorgasm. Texterna är fortfarande lika svåra att greppa, men man tar till sig helheten ändå. Hela svenska folkets svärmorsdröm har lyckats igen.

9. Kent – Du & jag döden
Kent har kämpat sig till all framgång och förtjänar varenda dunk i ryggen de kan få. ”Du & jag döden” är ett gåtfullt album som går rakt emot hitkänslan i Musik Non Stop från ”Hagnesta Hill” som kom ut 1999. Som en vägg av musikaliska texturer trånar ”Du & jag döden” upp sig framför lyssnaren. Inte särskilt direkt i sin karaktär och inte heller särskilt lättåtkomligt, men Kent vet hur man skapar kraft i musiken. Utan tvekan en av årets mäktigaste skivor i sin genre om ni frågar mig.

10. James Blunt – Back to Bedlam
Det är inte alla singer-songwriters som slår internationellt och får sin musik spelad på radions a-rotation. James Blunt har lyckats med sin lugna och vackra musik som känns så otroligt ärlig och renodlad. Ingen har väl missat hiten ”You Are Beautiful”, som enligt ett uttalande från Elton John ska vara i samma klass som Your Song. Vilken komplimang!

11. Coldplay – X & Y
Inget band skapar sådan effektiv rödvinsmusik som Coldplay. Vid rätt sinnesstämning är skivor som ”X & Y” otroligt effektfulla och pompösa. Alltid perfekt producerade med ett ofantligt djup, både stämningshöjande och dynamiska. ”X & Y” är fylld till bredden med blankpolerad stadiumpop när det är som bäst. Ingenting för nattklubben, men perfekt till efterfesten!

12. Daniel Lemma – Dreamers & Fools
Lemma måste ha känt pressen i studion. Att göra en uppföljare till ”If I used to love you” är lättare sagt än gjort och faktum är att ”Dreamers & Fools” inte väcker riktigt lika starka känslor som låtarna från ”Morning Train” (2001) men det är bra nära. Som vanligt när Lemma varit i farten känns musiken äkta, lite blygsam och djupgående. Det spelar ingen roll att influenserna är övertydliga, Lemma kryddar med sin egen blandning och gör musiken till sin egen utan omsvep. Detta är helt klart en av årets mysigaste skivor.


Årsbästa enligt Mikael Mjörnberg

1. Scar Symmetry - Symmetric in design
Hårdrocksgenren har drabbats av inflation, metalcorebanden staplas på varandra i högar som inte tycks ha någon topp. Dödsmetall och prog, hardcore och pop, illvrål och skönsång, allt har testats i de mest märkliga kombinationer, men utan att låta nytt eller originellt. In på scenen klev ett gäng ärrade veteraner och vips kändes de trötta hopkoken vitala och sprängkraftiga. ”Symmetric in design” är så väl stenhård som underbart vacker, så väl dödsmetall som prog och pop. Årets bästa platta alla kategorier.

2. Thåström - Skebokvransv. 209
Anledningen till att Thåström inte toppar den här listan? Jag har helt enkelt inte hunnit lyssna tillräckligt många gånger på plattan (och då har jag lyssnat många), det här är en växare som bara blir bättre och bättre. Vad hör jag i nuläget? En helt fantastisk och lugn (!) platta med Thåströms röst och texter i centrum. Jag vågar inte drömma om vart detta kommer sluta.

3. The Subways - Young for eternity
Jag fascineras av att banal musik kan vara så sprängkraftig och medryckande. Genom att använda sig av ömsom punkslammer, ömsom hjärtskärande pop albumdebuterade The Subways med ett splittrat album som talade direkt till hjärtat. Helt utan musikalisk perfektion eller fantastiska låtar, utrustade enbart med ren och skär känsla.

4. Randy - Randy the band
Randy har alltid varit ett fantastiskt liveband, men i ärlighetens namn var förra albumansträngningen ”Welfare Problems” ingen större höjdare. Så skönt då att årets uppföljare var en betydligt delikatare karamell. Beblanda dig med de femton poppunklåtarna och du kommer garanterat ha fyra, fem stycken av dem limmade i hjärnan flera veckor framöver.

5. Soilwork - Stabbing the drama
Att förena catchy metal med radiovänliga refränger är inte det lättaste. Nio av tio gånger blir det bara pannkaka av alltihop, men med ”Stabbing the drama” lyckades Helsingborgs Soilwork helt uppenbart med denna bedrift. Den här plattan hjälper till att bibehålla bandets plats i toppen - bredvid In Flames - som Sveriges intressantaste melodeathband. Lyssna på titelspåret samt Nerve och baxna.

6. Maximo Park - A certain trigger
Bortsett från några missriktade Morrissey-pastischer är ”A certain trigger” rakt igenom en sprallig popplatta som inte gör annat än manar till glädje och minner om sommar. Britterna for in i min värld från ingenstans och vägrade sedan envist att släppa taget. Något annat än att de här ynglingarna krossar live måste vara en omöjlighet.

7. Chemical Brothers - Push the button
Ibland behöver alla ungtuppar sättas på plats. Det är precis vad stofilerna i Chemical Brothers såg till att göra med ”Push the button”. Mer välproducerat och slagkraftigt album får du leta efter inom den här genren. I år visade duon dessutom mer leklusta och experimentlust än tidigare vilket resulterade i ett varierat smörgåsbord. Förutom hiten Galvanize bör även The Boxer och Come Inside nämnas som toppspår.

8. The Callahan – Hardpop
“Glad pop var ordet” skrev jag i min recension av den här plattan i oktober. Mer än så behöver man egentligen inte säga. The Callahan är förmodligen den mest otippade akten på årets topplista, men icke desto mindre värdiga för det. Den synthbaserade popmusiken i Melody Clubs anda förtjänar att höras av fler.

9. Calico System - They live
Har det låtit som om jag kallat Scar Symmetry och Soilwork för metalcore? Kanske det, men de bör snarare kategoriseras som lättillgänglig döds. Calico System däremot, lirar metalcore rakt av. Platsen på den här listan motiveras med att de gör det mycket bättre än de flesta av konkurrenterna. Mest på grund av att de vågar nyttja mer ren sång än testosteronstinn dito. Jag vill se fler band som går mot konventionerna, de förtjänar cred.

10. Trendkill - No longer buried
Det är förvisso som liveband Trendkill kommer bäst till sin rätt, men detta debutalbum visar mer muskler än vad många hade förväntat sig. ”No longer buried” är en benknäckare, ett album för alla med smak för tvärilsk metal.

11. Bloc Party - The silent alarm
Det är klart att det är storhiten Helicopter som ligger till grund för min fascination inför Bloc Party, men det är ändå ganska rätt. Helicopter är nämligen en bra indikation på vad bandet står för och vad hela ”Silent alarm” handlar om. Partypop som får det att spritta i benen och suga i öltarmen, detta utan att vara glättig. Britternas oborstade intåg ger stora förhoppningar inför en uppföljare.

12. Roadrunner United - The allstar sessions
Det ska i ärlighetens namn sägas att samtliga 18 melodier på det här verket inte håller måttet. Men jag applåderar att samlingen precis som det var tänkt lyckas täcka in minsta lilla vrå av musiken Roadrunner Records står för. Allt från pompös black metal, via machometal a la Machine Head till stelopererad amerikansk rock i Nickelback-skolan. Att projektet ens kommit i hamn med 52 musiker inblandade är en bragd bara det.


Årsbästa enligt Christian Stenbacke

1. Tiger Lou – The Loyal
Rasmus Kellerman är ett geni. Snäll och försiktig pop är utbytt mot mörk atmosfärisk emopop. Interpol-influenserna har aldrig varit så tydliga. Ett ganska stort steg kan tyckas, ni som gillade förra fullängdaren, ”Is My Head Still On?” har här fått något att bita i. Men gillar man både tidiga Tiger Lou och Interpol, då kommer ni tycka precis som jag, det här är årets absolut bästa skiva.

2. Bloc Party – Silent Alarm
Årets utländska debutanter! Bloc Party medverkade på årets Acceleratorturné och står som främsta företrädare för den nya vågen av brittiska testosteronfyllda slyngelband så som Artic Monkeys, The Subways och Nine Black Alps. Musiken kan bäst beskrivas som kall, cynisk brittpoprock.

3. Thåström – Skebokvarnsv. 209
Joakim Thåström har något uttjatat kallats för Sveriges enda riktiga rockstjärna (om vi nu har någon alls). Och det med rätta. Mannen är en myt, en legend. Här visar han upp sitt blödande hjärta i ett högst avskalat och intimt möte med lyssnaren där den karakteristiska Thåström-rösten står i centrum. Här behandlas allt. Barndomen, Ebba Grön, livet i Köpenhamn, kärleken, döden, allt det där som verkligen betyder något. En blivande klassiker.

4. The Killers – Hot Fuzz (Special Edition)
2004 släppte The Killers det alldeles finfina albumet ”Hot Fuzz” med singlar som Somebody Told Me och Mr Brightside. Det har sedan dess varit ganska tyst på mördarfronten men nu i december dök denna specialgåva upp. I princip är det samma skiva igen med undantaget av tre nya spår. Faktum kvarstår dock, ”Hot Fuzz” är en riktigt bra skiva där rocken möter discot.

5. Johnossi – S/t
Årets utan tvekan mest intressanta svenska debutanter. Utrustade med en akustisk gitarr (med en sjuhelvetes massa effektpedaler till) och ett trumset bjuder radarparet John och Ossi på träffsäkra melodier som snabbt exploderar in i energifyllda refränger. Återigen förundras man över hur de lyckas få en sådan imponerande ljudbild på endast två futtiga man. Låten Man Must Dance vevades ett tag på ZTV och kan ses som ganska signifikant för Johnossis sound.

6. Death From Above 1979 – You’re a Woman, I’m a machine
En outsider. Kanadensisk duo som fullkomligt mörbultar dina trumhinnor och levererar en av årets mest sinnessjuka plattor. Den mustaschprydde Jesse F Keeler och hans distbas från helvetet skapar tillsammans med den neurotiska och kaotiska trummisen/vokalisten Sebastien Grainger en ljudbild som jag aldrig hört maken till. Funkmetalrock?

7. Kent – Du & Jag Döden
Vad är nu detta? Kent har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och insett att allt de tidigare sysslat med (med vissa undantag) hör hemma på närmaste soptipp. Nu är det inte lika radiovänligt, polerat är det givetvis, men det finns en känsla/stämning som inte funnits hos Kent förut. Svärta i gasform? Vad det än är så tilltalar det mig starkt.

8. Kristian Anttila – Innan Bomberna
Den fagra poeten från Göteborg, Kristian Anttila, släppte nyligen sin andra fullängdare. En pop/rockskiva som är lika glad och sprallig som den förra, ”Natta de Mina”, var mörk och farlig. Men jag gillar det. Det är beundransvärt när artister verkligen försöker att utvecklas, än mer beundransvärt när de gör det med hedern i behåll.

9. Hello Saferide – Introducing Hello Saferide
Annika Norlin, a.k.a Hello Saferide, har en röst som verkligen griper tag i en och ruskar om hårt. Att hon dessutom är en otroligt begåvad låtskrivare och textförfattare gör inte saken sämre. Den typ av lättpop, med dystra undertoner, som ryms på ”Introducing Hello Saferide” träffar rakt i hjärtat och förstärker rådande sinnesstämning. Är du ledsen, skaffa plattan. Är du glad, skaffa plattan!

10. Coldplay – X & Y
Man måste uppleva varje Coldplay-ablum för sig. Det går helt enkelt inte jämföra albumen, det handlar om tre separata storverk. ”X & Y” är således inte en ny ”Parachutes” eller ”A Rusch Of Blood To The Head”. Ändå handlar det uteslutande om Coldplay. Denna gång med mer fokus på atmosfärer. Det går inte annat än att kapitulera för låtar som White Shadows, Fix You och Speed of Sound. Mästarna har visat vart skåpet ska stå.

11. The Bravery – S/t
The Killers var först. Men jag tror inte att New York-grabbarna i The Bravery är allt för nedslagna, de har redan tagit allt och alla med storm. De följer tätt i The Killers kölvatten vad det gäller musik, alltså någon form av energisk 80-talsdoftande discorock, men har mycket mer av varan kaxig attityd. An Honest Mistake har spelats varm i både radio och på MTV under året som gått och min besvikelse visste inga gränser när bandet tvingades ställa in årets spelning på Hultsfredfestivalen.

12. Idlewild – Warning/Promises
”Support your Local Poet” är något vokalisten Roddy Woomble brukar skandera. Plattan är ändå lite av årets besvikelse, om man jämför med tidigare material, men ändå så pass bra att den kniper sista platsen på denna lista. Musiken måste klassas som filosofrock. Lättsmält poprock med finurliga texter.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Mikael Mjörnberg 2005-12-27

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner