Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Children Of Bodom
Bloddrunk, 2008
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-28
Hemsida: www.cobhc.com

Jag började intressera mig för Children Of Bodom ganska sent och upptäckte gruppen först i och med mästerliga ”Hate Crew Deathroll”. Många vill säkert hävda att finnarna producerade mer helgjutna plattor innan dess, men precis som i så många andra fall är det första mötet det starkaste och för mig är nämnda verk det bästa i Bodombarnens diskografi. Sedan dess har det bara gått utför.

På ”Hate Crew Deathroll” visade Alexi Laiho och hans mannar upp furiöst driv och snillrika melodier. Rakbladsriff samsades med förföriska keybaordarrangemang, men framförallt var låtarna ofantligt starka. Jag delade ut en trea vid releasen, men sedan dess har plattan bara fortsatt att växa. På därpå följande ”Are You Dead Yet?” var topparna, de riktigt minnesvärda melodierna en aning färre. Det är en helt okej skiva, men inte mycket att skriva hem om och till ”Bloddrunk” har utvecklingen fortsatt åt helt fel håll.

Trots detta kommer ni läsa många lovord om den här plattan. Children Of Bodom har helt enligt den rådande tidsandan skurit ner på sina mest ystra melodier och trallvänliga krokar. Istället framträder ett band som med tungan rätt i munnen lägger tyngdpunkten på thrash. Det är inget fel med det, bandet fortsätter att piska lika kompetent som vanligt, men det känns så onödigt. Varför ska finnarna försaka allt som de är så bra på för att låta lite hårdare, lite vanligare? Det blir helt enkelt ointressant.

De som tidigare rynkat på näsan åt gruppens melodiösa deaththrash-hybrid kommer ta ”Bloddrunk” till sig, det är en sak som är säker. Plattan är mindre direkt och hårdare än vad Children Of Bodom varit på många år. Men jag tycker att det är fel väg att gå. Jag är definitivt inget fan av power metal, men jag saknar det hetsigaste tempot och de kvickaste refrängerna som en gång var Bodoms signum. Visst bjuder ”Bloddrunk” (ostig titel för övrigt) på hiskeliga solon och keyboardonani som är formen trogen, men känslan är ändå att gruppen fortsatt till att bli en stereotyp.