Recension - Skiva
Jag brukar som regel aldrig läsa recensioner av skivor som jag själv ska recensera. Allt för att försöka behålla mitt eget synsätt och min egen stil på skrivandet (om det nu finns något sådan?). Nu är det ju inte alldeles enkelt att veta i förväg vad som ska dimpa ner på ens bord, och i sviterna av att ständigt försöka hålla sig uppdaterad läser man ju en hel del musikrelaterad litteratur, både på nätet och i pappersform.
Så det ville sig inte bättre än att jag redan läst lite grand om albumdebuterande
Streetwaves. Idel goda ord kan tilläggas. Inget fel i det, det är så man upptäcker ny intressant musik, men risken är ju att man får alldeles för höga förväntningar. Vilket verkligen är fallet med Streetwaves och ”The Pleasure to End All Pleasures”. Jargongen är densamma, bandet beskrivs som ett nytt hopp för indierocken, de har släppt värsta bästa plattan, ja ni vet.
Rubish säger jag. Streetwaves är ett dussinband med dussinlåtar, inget annat. Det finns möjligen lite riv i
Voids of Charm, skivans första singel, med betoning på lite. Emo-
Strokes-komplex är kanske en bättre beskrivning. Men sätter den sig? Nej. Skivans andra singel,
The Dark Year, hintar även den om fart och fläkt, fast här är det snarare den nya brittrocken som verkar vara förebild. Men sätter den sig? Nej. Inget sätter sig. Rocken är tråkig och popen är vek.
Dessutom är dessa singlar ganska missvisande för skivan i allmänhet. Det finns ett par energiska bitar till,
Slow Penance och
Love Leaks Out bland annat, men överlag är ”The Pleasure to End All Pleasures” en ganska seg och långsam historia. Halvtempo gone bad. Jag antar att det är de alltid lika svåra svårmodskänslorna som ska stå i centrum, men vad är det för nytta att lida om man gör det i ensamhet? För ut till mig når det aldrig. Om det här ska vara den bästa rocken som producerats innanför Sveriges gränser de närmaste tio åren, som någon ska ha påstått, då ska jag äta upp min gubbkeps och säga upp mig med omedelbar verkan.
Kommentera
Inga kommentarer