Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Matches
Decomposer, 2006
Skivbolag: Epitaph
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-03
Hemsida: thematches.com

När jag som bäst sitter och förväntar mig slö slentrianpunk slår Oaklands The Matches till med vad som mycket väl kan vara årets intressantaste skivsläpp. De blandar sina kort väl och bjuder på ett hopkok av en lång rad musikstilar som alla tycks som klippta och skurna för varandra.

Gruppens grund ligger i lättsam rock med en viss punkvibb. Men utifrån den grunden blandar de skrupellöst in så väl pop och disco som screamo. ”Decomposer” har hela vägen en varm ljudbild och bandet ett lättsamt handlag med sina låtar som gör det oerhört roligt att lyssna. Det är musik som svänger och glöder, musik med medryckande refränger, men som ändå inte är rädd för att dra åt det hårdhänta.

Singeln What Katie Said har en glimrande poprefräng, You (Don’t) Know Me skulle kunna vara en av Scissor Sisters rockigare stunder och My Soft & Deep får mig trots det mörka anslaget att vilja tralla. Jag kan inte sluta droppa titlar här, guldkornen är alldeles för många. Papercut Skin är en pigg punkdänga, Shoot Me In The Smile är sockersöt och råbarkad på samma gång och Lazier Than Furniture är inne och nosar på domäner där Give up the ghost regerade innan de la ner. Nu förstår ni grejen, jag skulle kunna räkna upp nästan hela skivan.

Kanske är det just det faktum att det är omöjligt att få grepp om ”Decomposer” som gör den så bra. Kasten är många och vändningarna tämligen tvära, men ändå framstår skivan mer än något annat som en helhet. Det är en oerhörd styrka. Finns inte The Matches med i toppen när det är dags att sammanfatta musikåret blir jag väldigt förvånad. Bad Religion får ursäkta, men något bättre än det här finns definitivt inte på Epitaphs avlöningslista.