Joyzine

[stäng]

Krönika

Vilken sorts bajs är det?

Inom musikkritik finns alltid den hårfina gränsen man som kritiker balanserar på, där tyckande av musikers verk kan tippa över till religiös och okritisk hyllning eller hård sågning med övertoner av kulturfascism. Håkan Hellström torde höra hemma i den första kategorin och i den sistnämnda brukar favorithackkycklingen vara Takida.

Det på senare tid väldigt välkända bandet (alla på min skola fullkomligt älskade dem redan år 2004 när jag gick i högstadiet, medan jag fattade noll och tyckte det var ett väldans tjat om ett redan då ganska slätstruket band) har alltid varit älskat av sina fans och lika så hatad av både större tidningar och mindre musikbloggar. Beskyllningarna från medias skrå om att Ånge-bandet utan skam vältrar sig i lite lagom emotionellt svårmod med lagom hård förpackning för guldskivor och topplistplaceringar nådde sin kulmen i fjol, när Gaffa-recensenten Chris Lindahl i sin numera legendariska text begärde frikort för att lustmörda mjukrockarna.

Att Takida sedan valde att polisanmäla händelsen kan man tycka vad man vill om, men detta får en verkligen att fundera på hur och om vi samtidigt ska få uttrycka våra fria åsikter och samtidigt inte kränka någon i förbifarten. I fallet Takida kan det vara dags att komma på att det faktiskt bara är musik det handlar om. Takida spelar rock med tydlig kommersiell prägel, men även det har trots allt existensberättigande och det är faktiskt många som ärligt gillar bandet. Det är fascistvarning att utmåla alla dessa Svenssons som korkade som inte förstår sig på ”riktig musik”.

Den senaste plattan ”The burning heart” har dessutom hunnit sälja platina. Försäljningssiffror ska såklart aldrig vara det definitiva beviset på att produkten har hög kvalité, men det går helt klart hem hos en stor del av befolkningen.

Även Raubtier har ett ansträngt förhållande till en del kulturvetare. Inte i lika hög grad som Takida, då det faktiskt finns många som förstår den bistra humorn i norrlänningarnas texter och även rådiggar musiken. Fansen bryr sig inte heller om oss kritikers sågningar. Ett fan skrev till och med följande träffande kommentar på bandets Facebook-sida: ”Dagen då lattesippande, metrosexuella jävla kulturskribenter med sluttande axlar gillar er skiva, då vill jag nog inte höra den”. Jag ska inte hänga ut killens namn och döma honom efter hans yrkesval, men att killen är soldat och tjänstgör i Afganistan kommer nog inte som en överraskning. Dock har han ett mycket stort fel i sitt påstående: jag har inte sluttande axlar!

Å ena sidan kan det slå åt andra hållet, nämligen att fansen toksågar något som vi kritiker istället hoppar jämfota över. När The Haunted släppte ”Unseen” var många fans reaktioner antingen att man önskade tillbaks Marco Aro bakom micken (som om Peter Dolving ensam var ansvarig för att bandet inte lät som de dussin-thrashband som rippat av dem under senare år) eller att det var sista spiken i kistan för ett band som vandrat vilse på vägen. Vi kritiker älskade plattan, medelbetyget på kritiker.se är 3.9 baserat på 22 recensioner. Självklart var det en del överlyckliga fans bland störtfloden av negativa kommentarer som undrade vad bandet egentligen höll på med, men det var tyvärr de sistnämnda som syntes mest.

Ja, det är sannerligen ingen lätt uppgift att vara musikkritiker, även fast det kanske låter som det. Det är en form av konsumentupplysning precis som i många andra arbeten kan bli tackad för ett bra jobb eller avskydd och bli ombedd att byta jobb.

Jag nämnde i en tidigare krönika om hur kul det var för mig att börja skriva om hårdrock på ett mer professionellt sätt utan att tappa kärleken för musiken. Den devisen fortsätter jag leva efter i mitt arbete: skriv om musiken, men tappa aldrig kärleken för den. Som Nicke Borg sa när jag intervjuade honom på Sweden Rock Festival i fjol: ”Jag vill ha en rak recension, men där man även förklarar hela låtar och hur det låter. Inte bara något generellt om det bara är 'jävla bajs' och sen inget mer! Jaha, men vilket sorts 'bajs' är det då?”