Joyzine

[stäng]

Fem korta

Jeremiha

Fem korta frågor till trumslagaren Carl-Johan Blomqvist från syntiga popgänget Jeremiha, aktuella med plattan ”Where the stars scream out your name”…

Det sägs att er platta är Dead Frog Records dyraste produktion någonsin, har ni använt pengarna väl? Berätta om tillkomsten av plattan!
Plattan är inspelad under perioden augusti 06 till april 07, med diverse uppehåll för turnéer, jular, bröllop med mera. Första plattan var ju faktiskt ett litet hopkok av låtar från vår demokarriär, med tillskott av nya alster, där låtarna under kort tid spelades in och mixades. Inför nya plattan hade vi kommit överens inom bandet och med producenten Fredrik Larnemo att vi inte tänkte släppa något som vi inte alla var helt nöjda med. Processen har varit lång och slitsam, men även fantastisk rolig och utvecklande och det ska man kanske förvänta sig när man skapar det bästa man gjort.

Om er debut sa ni att "The sound is antehmic, romantic, arena-rock with a distinctive flair of the eighties". Hur skulle ni beskriva det som kan höras på nya "Where the stars scream out your name"?
Titeln på skivan innefattar en stor del av den känsla vi försökt åstadkomma med skivan som helhet och det budskap låtarna förmedlar. En flykt från verkligheten, men likväl en jakt på meningen med livet. Kan man säga att ljudbilden återskapar livet utan att verka för pompös? Tanken har varit en resa genom livets olika stadier, uppgångar och fall, födsel, kärlek, lärande och vetskapen om alltings förgänglighet.

Rent spontant känns varken er musik eller era texter särskilt muntra, hur är ni som personer?
Jo vi är faktisk ett riktigt roligt gäng!
Det hade varit lite väl sorgligt om vi inte hade någon distans varken till texten, musiken eller det dramatiska ljudlandskapet. Titeln på förra skivan "Too much is never enough" kan man ju se som en drift med hur många pålägg vi gjorde i studion! Alla människor har nog flera sidor i sina personligheter, hur vi framstår i ett publikt sammanhang behöver inte nödvändigtvis skildra våra privata jag. Största anledningen till tvister i replokalen är faktiskt huruvida vissa låtar är för muntra eller ej. Läser man mellan raderna i texthäftet kan man nog hitta en och annan lustighet. Musiken är lite av en ventil för att hantera känslor och tankar som man kanske inte får utlopp för annars.

En ledsen text gör dig glad! Precis som det känns bättre efter att ha gråtit en skvätt! Kolla på våra myspacebilder, där får man nog en känsla av hur vi mår när vi umgås och spelar.

Vart siktar ni, hur långt går det att ta Jeremiha?
På sätt och vis har vi redan nått målet, vi har åstadkommit något som vi alla är djävligt stolta över. En platta som vi behövde göra och som förhoppningsvis kommer att vara till glädje och tröst även för andra. Kommersiellt ser vi inga direkta gränser för hur långt vi kan nå, vad som helst kan hända med lite tur och skicklighet (det är bara turen som fattas) kolla på Milli Vanilli.

Vilka är Jeremihas fem största influenser?
Djävligt svår fråga... vi lyssnar alla på olika musik och har haft olika förebilder när vi var yngre. Nu ser man inte riktigt upp till folk på samma sätt, men det är klart att det finns musiker man respekterar, men, men;

1. Iron Maiden för scenshowen, energin och förmågan att göra så många hits på tre ackord. Alla i bandet uppskattar detta.
2. Jeff Buckley, för att han sjöng så fint. Hans liv var ju också som en vackert sorglig saga.
3. Schytts, enbart för att de skrivit Copenhagen, som vi lyssnat mycket på i bussen.
4. Alf Robertson för den mörka rösten och Hundar ungar och Hembryggt äppelvin.
5. Alphaville för att de aldrig blir gamla!