Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Eminem
The Marshall Mathers LP, 2000
Skivbolag: Interscope Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.eminem.com

Någon sjöng en gång att musik ska byggas utav glädje, det ligger säkert något i det men musik kan lika gärna byggas av aggression, sorg och bitterhet. Ett ypperligt exempel på det är rapparen Eminem som gör ett stort intryck med sin platta "The Marshall Mathers LP".

Märket på skivomslaget som varnar för grovt språk är verkligen befogat. Svärorden haglar när Eminem drar igång sin rap och de två ord som används allra mest torde vara Fuck och Bitch. Det skulle kunna bli patetiskt och onjutbart med alla dessa vulgära ord men faktum är att det blir tvärtom. Orden förstärker känslan av Eminems bitterhet och engagemang.

Marshall Mathers är Eminems riktiga namn för er som inte visste det och hela skivan bär en självbiografisk touch. Den vite rapparen avhandlar under de 18 spåren många saker han gått igenom i sitt liv. Bland annat får vi veta att han inte alls trivs i rollen som kändis och att pojk/flickband inte är något som går hem hos honom. Det går inte att låta bli att flina när han rappar "New Kids On The Block suck a lot of dick. Boy/Girlgroups make me sick". Droger är inte heller något Eminem haft en helt okomplicerad relation till. Det klassiska jag-har-ingen-farsa-och-är-därför-en-bråkstake snacket kommer också med på ett hörn. Allt som allt känns den livshistoria som presenteras för oss väldigt sorglig och det är inte svårt att ha medlidande med artisten. Hur mycket som är upplevt och hur mycket som är uppdiktat får man själv ta ställning till, men viss sanning finns det i materialet det är ett som är säkert.

Eminem har en förmåga som många andra rappare saknar. Han har fler röstlägen och sätt att sjunga på än de flesta andra. Rappare kör för det mesta med jag-är-störst-bäst-och-vackrast mentaliteten och den har även Eminem full koll på. Men han kan så mycket mer, han kan låta ledsen och nedstämd lika väl som väldigt arg och på gränsen till att slå ihjäl någon.

Det är en riktigt bra platta och två av spåren är helt fantastiska. Den första heter Stan och Eminem rappar brev som kommit från ett fans (dock inte på riktigt, texterna är alldeles för tillrättalagda för att det ska kunna vara riktiga brev. Därmed inte sagt att det inte kan ha hänt i verkligheten). Killen som skriver är fanatisk och när han inte får svar från världsstjärnan begår han självmord. En skön kvinnostämma sjunger den ödesmättade refrängen och man bara njuter.

Det andra stycket heter Kim och är betydligt brutalare. Eminem upptäcker att hans hustru varit otrogen, självklart blir han rasande och röststyrkan ökar betänkligt. Hela låten bygger på hans utläggning om vad som hänt och vad han skall göra med henne. Det är brutalt och vackert på samma gång och gangsterbeatsen som ligger i bakgrunden är tunga.

Eminem vågar vara arg och istället för att bara klaga på att han har det dåligt (som alla andra gör) kommer han med uppmaningar till sina fans om hur de ska göra för att få det bättre. Han kritiserar och accepterar kritik. Allt som oftast är han vass och bitsk men ibland går han lite över gränsen och blir barnslig och fånig. Som helhet är det en vass platta och säkerligen av de bästa inom sin genre i år. Eminem förtjänar stor respekt.