Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Sator
Metallsvenskan, Örebro
2011-05-13
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2011-05-16
Hemsida: www.sator.se

Det finns två saker som är fascinerande när man tänker på Sator år 2011. Ett; de har, trots en låg profil under början av millenniet, lyckats överleva sina kronprinsar Backyard Babies och The Hellacopters. Jag menar, Sator var till och med förband åt de förstnämnda under deras jubileumsturné och när man på Backyard Babies såg ett band som mer än gärna längtade efter att ta semester från varandra, så var det Sator som framstod som gänget med nytänd energi.

Två; Sator har ALDRIG varit ett (till skillnad från deras efterföljare) ett band som ansetts som coolt och inne av kredd-maffian. Lik förbannat så märktes det under föregående år, när bandet började kuska runt på vägarna igen, att de varit saknade av både publik och media. Och när den gamla (och tack vare Rockklassiker uttjatade) hiten I wanna go home dök upp i Norrlands Guld-reklamen, så framstod det med all önskvärd tydlighet att Sator var tillbaka och att räkna med.

Och även om framförallt Kent Norberg kör på autopilot på nämnda låt under fredagens sista spelning i Rockklassikertältet, så går det att under resten av spelningen nästan att ta på stämningen. Från inledande Under the radar från nya skivan, så är det ös, ös och bara ös hela vägen. Den på skiva tröga Drive through the night är live skramligare och mer högljud än en Ramones-bootleg, Chips Kiesby vrålar som besatt i We’re all gonna die och Dance to the Rocket from the Crypt får alla i tältet att svänga med. Och i I rather drink than talk sitter basisten Heiki Kiviaho på sin förstärkare och Kent Norberg hoppar runt som en tjackdopad hare.

Det är Sator i sitt esse. Och publiken på Metallsvenskan tackade och tog emot Sveriges kanske allra bästa rockband med kärlek.