Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Thåström
Mannen som blev en gris, 2002
Skivbolag: Mistlur
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2002-05-13
Hemsida: www.thastrom.se

"Desto mer man lyssnar, desto bättre förstår man hur välkomponerat och eminent albumet är" skrev kollega Daniel Arosenius om Thåströms solocomeback "Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal". Detsamma gäller för nya "Mannen som blev en gris". Det som till en början verkade vara ett sömnigt hafsverk har visat sig vara snudd på ett mästerverk efter ett flertal lyssningar.

Mallen är densamma som senast. Thåström har hittat sin nisch och då lämnar han den ogärna. Skivan innehåller en välavvägd blandning mellan rejält strippade, lugna bitar och kaxiga rocklåtar som verkligen suger tag i mig. Hål och Bara när jag blundar är ruskigt klockrena låtar som får nackmusklerna att rycka spasmiskt och låta hårsvallet fladdra åt alla upptänkliga håll.

Vilket annat band som helst skulle säkert kunna göra plattans guldklimpar till riktigt bra låtar. Men det som ger den extra udden åt musiken är Thåströms fantastiska röst. Hans rossliga punkvrål får mig att smälta och det nedtryckta vemod som finns i rösten i de lugnare låtarna är ytterst klädsamt. Att stora delar av lyriken dessutom är på gränsen till paranoid gör att atmosfären blir lite mystisk och ja, nästan lite ledsam.

Thåström är udda och det är det som gör honom så bra. Inga trender kan rå på stålmannen. Jag är faktiskt tveksam till att han märker trenderna över huvud taget. Det finns helt enkelt inget fräschare än Thåström på dagens svenska rockscen.