Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Concrete Society
Diesel and bones, 2009
Skivbolag: Frontside Productions
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-11-19
Hemsida: www.concretesociety.com

Får jag höra ytterligare en platta som försöker vinna coolhets och äkthetspoäng på att ha med ordet diesel i titeln kommer jag att spy! Det var i alla fall spontanreaktionen när Concrete Societys ”Diesel and bones” landade på redaktionsbordet. Lyckligtvis är programförklaringen falsk. De här veteranerna saluför inte den klichéfyllda garagerock som så väl bandnamn som skivtitel ger upphov till att misstänka.

Concrete Society är nämligen ett gäng herrar som tycker att världens frälsare är Brett Gurewitz, Greg Graffin och ja, Bad Religion som helhet. ”Diesel and bones” är resultatet av storögt beundrande av den banbrytande punkorkestern. Låt gå för att svenskgänget har ett lite ruffigare handlag med sitt material och är lite tuffare producerade, annars är likheterna slående. Gitarrslingorna, sättet att arbeta med körarrangemang och riktigt starka refränger. Till och med Richard Bloms sång går hand i han med herr Graffin även om en charmig Bon Jovi-heshet försöker få oss lyssnare att tro något annat.

Det enda som avviker en aning från mallen är gitarrintrot i My best friend. Där blickar Concrete Society istället bakåt och levererar något som bokstavligt talat låter som en sammansmältning av huvudriffen från Don't fear the reaper (Blue Öyster Cult) och Califronia Dreaming (Mamas and the papas). Om låttiteln är självironisk eller inte har jag svårt att avgöra (även om bandets övriga framtoning skvallrar om ett gäng herrar som gärna tar sig själva på stort allvar).

Är det bra då? Det är väl en bärande fråga i en recension kan man tycka och svaret är otvetydigt ja. Originalitetsfaktorn är förstås låg, men lyckas man ta efter ett band som Bad Religion och göra grejen med i stort sett samma melodieffektivitet är det klart att det är bra även om skivtiteln är bajsnödig.