Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

AC4
S/t, 2009
Skivbolag: Ny Våg Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-12-08
Hemsida: myspace.com/ac4hc

Att Dennis Lyxzén och David Sandström slår sig i lag med ett par gamla kompisar och tar ett par steg tillbaka mot rötterna betyder inte att de längtar efter pengar eller vill nostalgifrossa på Refused. Det slår de med eftertryck fast i This is it där Lyxzén ilsket skriker om att var sak har sin tid och att han inte är någon mänsklig jukebox. Men ändock, AC4 är ett steg tillbaka mot den unga arga hardcorescenen i Umeå som de en gång i tiden växte fram från.

Det självbetitlade debutalbumet som släpps på Lyxzéns eget bolag är 15 spår frustande hardcorepunk, inspelade under två intensiva dagar och avverkade på dryga 21 minuter. Det är energiskt punkmangel rakt upp och ner och här finns inga anspråk på vare sig originalitet eller kompositionspoäng.

Någon låt är skoj, men som helhet känns AC4 tyvärr som något som är roligare för de inblandade själva än för oss som lyssnar. Jag tror säkert att det efter rockframgångar med The (International) Noise Conspiracy, The Lost Patrol Band och David Sandström Overdrive var jätteskönt att få anamma sitt arv och bara mangla. Men för oss som inte stod mitt i den brinnande Umeå-scenen en gång i tiden känns det lite...ja, daterat.

Nu är det emellertid inte så att AC4 är någon fattigmansvariant av Refused. Det här är mycket mer rakt på sak och glödgande hardcorefrenetiskt än så. Simplare och sämre. Där ska gruppen i alla fall ha cred för att de, precis som de sjunger i This is it, inte försöker profitera och vinna bonuspoäng på sitt gamla bandnamn.