Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Emerald Park
Absolute Zero, 2012
Skivbolag: Smaragd
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-04-16
Hemsida: myspace.com/emeraldpark

Vad vill Emerald Park egentligen? Orkestern med ambulerande medlemmar har slitits mellan en rad olika uttryck på sina respektive inspelningar utan att någonsin landa i något riktigt karaktäriserande. Så fortsätter det på ”Absolute Zero”.

På något vis känns det som att orkestern saknar mål. Som om de själva inte riktigt vet var de vill att tonerna ska ta vägen och att de därför aldrig riktigt sätter ner foten och stakar ut en väg. På ”Absolute Zero” slits de mellan powerpop och americana på ett lika uppsluppet som gravallvarligt sätt som gör att man som lyssnare blir aningen förvirrad.

Inte för att det behöver vara fel med ett splittrat eller mångfacetterat uttryck, men det får inte bli kaka på kaka för sakens skull och det är känslan att det blir här. Tyvärr. Den ystra leken med udda instrumentering, inte minst i de amerikanskt doftande folknumren, är annars något att verkligen uppmuntra. Arrangemangen är många gånger riktigt intressanta.

Den största konstanten jag kan hitta är annars Tobias Borelius sång. Och jag gillar den inte. Sångaren är duktiga på alla sätt och vis, men jag hittar inte det egensinniga uttrycket i sången. Jag hör inte själen och hjärtat. Det jag hör är någon som sjunger tekniskt skickligt och som vet vad varje låt behöver, men som levererar utan att verkligen lägga lidelse bakom orden.

Borelius brinner och blöder säkert lika mycket för sin musik som alla andra, men det hörs inte. Uttrycket är helt enkelt för tråkigt och då blir det ännu svårare att verkligen ta in det spretiga sammanhang som är ”Absolute Zero”.