Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Laakso
Way Out West, Göteborg
2009-08-14
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: myspace.com/laaksolaakso

Efter att ha sett Markus Krunegård två gånger under loppet av två veckor, vad passar då bättre än ännu lite mer av honom? Den här gången är dock inte soloartisten bokad, utan bandet som han frontar – Laakso. Så lite omväxling är det i alla fall. Laakso är ett band som jag inte har lyssnat på särskilt ingående, men har upplevt live en gång tidigare. Det var riktigt bra, svettigt, blodigt och med nära elektrisk stämning. Här får bandet brottas med Wilco, som spelar på annan scen, om besökarnas uppmärksamhet. Samt dryckeszonerna då, som är strategiskt lagda så att besökarna både kan se spelningar och göra slut på sina pengar samtidigt.

Men utan att bli alltför långrandig – medveten om att det redan är för sent – hur är bandet ikväll? Kaxigt kanske, då Markus Krunegård från scen deklarerar att de valde speltid för att de trodde fler skulle se dem om just Wilco spelade samtidigt. En helt onödig utvikning eftersom Laakso har sina trogna anhängare ändå. Allsången är igång tidigt och de fem på scen anstränger sig för att överglänsa responsen. Bandet gör sin grej, betydligt hårdare och elakare än vad soloprojekt anbelangar och spelar bra. Inte alls magnifikt, som överorden i programbladet vill hävda, men visst är det stundom riktigt bra. Eller snarare, det är inte alls plågsamt att lyssna på. Däri ligger en problematik med spelningen. Det är hederlig, rockig pop utan krångel. Inget speciellt egentligen, trevligt att lyssna till men inget jag kommer att minnas överhuvudtaget. Med svett, men utan blod och inga tårar. Inte alls som när jag senast såg Laakso, vilket gör mig besviken.

Nu hör jag inte vad som sjungs, om de så beror på gitarr- eller på mikrofonvolym, så jag ska inte döma. Men jag saknar Markus Krunegårds texter, så som han framförde dem solo på Göteborgs kulturkalas. Även om den jämförelsen haltar en del. Jag känner inte riktigt bandet den här kvällen och spelningen blir så långt ifrån oförglömlig man kan komma. Jag var tvungen att lämna tidigare då jag inte kunde tillåta mig själv att missa något av Antony and the Johnsons. Kanske gjorde Laakso en briljant avslutning, men mitt beslut att gå kommer jag aldrig att känna mig det minsta ledsen över.