Joyzine

[stäng]

Intervju

Primal Fear

Kan nya vaxet ”Unbreakable” bli skivan som lyfter power metal-orkestern Primal Fear från mellanskiktet till de stora giganternas skara? Bandets högtonade sångare Ralf Scheepers berättade för Joyzine om den nya skivan och om sitt våghalsiga beslut att satsa fullt ut på musiken.

Skivans första singel är en upptempovisa med det föga subtila namnet Bad guys wear black, komplett med allsångsrefrängen ”bang your head, until you reach the end”. Ralf, som talar väldigt bra engelska med nästan obefintlig tysk accent, förklarar att låten är menad som en uppmaning till folk att ”inte ta allt så seriöst” inom musik.
– Jag tycker ibland att metalscenen kan vara lite för seriös, jag funderar fortfarande på varför vissa människor inte kan slappna av och ta det mesta som underhållning. Vi vet att det är mycket konkurrens där ute och att marknaden är skruvad på ett sätt. Jag vill inte säga att det inte finns ett ställningstagande i våra texter, för det gör det. Vi har skrivit om religiös övertygelse till exempel. Men varje dag får vi läsa om dåliga nyheter, som den jäkla euron och världsekonomin. Det är dags att le och se ljust på framtiden istället.
Resten av skivan beskriver Ralf som en tillbakagång till hur de lät efter första skivan, i betydelsen av ett ungt och fräscht band som nyss debuterat.
– Det innebär inte att vi inte gillade viben på våra senaste skivor. Utan vi har mer så att säga transformerat det vi gjorde år 97-98 till en mer modern version. Vi har blivit bättre på instrumenthantering. Det är fortfarande lite synthar och körer här och där, som faktiskt är väldigt roliga att ha med. Det är lite av allt; lite från ”Seven seals”- och ”New religion”-perioden, självklart en del från första plattan och lite från tredje skivan ”Nuclear fire”…och till slut så är det Primal Fear!

”Hade vi inte varit tålmodiga, så hade vi inte varit här”
Som ni hör är Primal Fear inga ungtuppar i gamet. När hårdrocken fick lite av en begynnande renässans i slutet av 90-talet i och med att band som Hammerfall gav blanka tusan i att det var otrendigt med falsettsång och dubbeltramp-trummor, hade en power metal-scen i Tyskland börjat växa stadigt. Primal Fear var ett av gängen som föddes.
Ralf Scheepers hade redan gjort sig känd som en sångare med Rob Halford-liknande stämma i Tyran Pace och senare på Gamma Ray:s tre första skivor. Efter att en eventuell audition med Judas Priest rann ut i sanden på grund av att bandets management drog ut på tiden (”jag gjorde aldrig någon audition, utan väntade två och ett halvt år och sen valde de ändå Tim ”Ripper” Owens som dock är en kanonsångare och schysst snubbe”), startade Ralf tillsammans med basisten Mat Sinner Primal Fear.
Åtta studioalbum har bandet fått ut under åren, med Ralf och Mat som de enda som spelat på alla skivorna. De är i sällskap av trummisen Randy Black (Annihilator, Bif Naked), svenske fantomgitarristen Magnus Karlsson (Last Tribe, Allen/Lande) och andregitarristen Alex Beyrodt (Voodoo Circle, Silent Force). Det känns som att ni är ett band som ligger och lurar lite, som att snart kommer det stora genombrottet. Vad krävs för att ni ska lyfta till ”the next level”?
– För det första så håller jag helt med dig. Och för det andra fortsätta göra skivor. Vi ska ut på en stor turné igen nästa år. Vad annars kan man göra mer än att erbjuda dig själv på det sättet? Och som jag sa, marknaden är ju full med bra band och musiker. Men i slutändan beror livslängden på hur tålmodig du är. Hade vi inte varit det, skulle vi inte vara här. Och jag tror absolut att vi fortfarande har mycket att ge, vår bästa tid har inte varit än. Jag tror vi har en bra tid framför oss.
De senaste åren har det, trots återföreningar av äldre band, blivit vanligt att de gamla giganterna taggat ner i turnerande och till och med valt att lägga ner. Judas Priest till exempel som är ute på sin ”sista” världsturné. När dessa 30- och 40-taggare stiger åt sidan, kanske det ger banden med tio och tjugo års erfarenheter cha
ns att ta efter. Ralf håller dock inte med. Han resonerar brett och med mycket eftertanke och ofta med ”…men i slutändan så..” som slutknorr.
– Vi har hört från Scorpions att de säger farväl, men de spelar fortfarande överallt, skrockar han. Men jag förstår och respekterar verkligen att ifall man uppnått en viss ålder och känner för att lugna ner dig, vilket inte behöver betyda att man lägger ner. Jag vill inte tala för dem, utan mer från min sida för på det sättet hade jag gjort. I slutändan så tror jag inte de försvinner, utan bara lugnar ned sig med världsturnéerna.

”Det är självklart en risk”
I planen att fortsätta lyfta Primal Fear till högre höjder, gjorde Ralf för två år sedan många aspirerande rockstjärnors dröm: sade upp sig från sitt dagjobb. Tysklands ekonomi var i nedförsbacke och medförde att Ralfs semesterveckor inskränkte sig till max en-två veckor.
– Jag sa då till mitt företag att det inte går för mig. De andra killarna i bandet har musiken som sitt jobb, medan jag var den ende med ”vanligt” jobb. Det är självklart en risk. Jag lever på det bandet drar in och det jag tjänar på olika projekt med andra musiker. Jag har faktiskt startat ett eget enmans-företag, där jag erbjuder sånglektioner och hjälp åt andra band. Det är klart det är tufft att enbart leva på musiken, industrin är helt tokig nu. Även inom konsertindustrin med alla avgifter. Så det gäller att ha massa järn i elden och planera en del. Jag har alltid varit killen som sparar en del, vilket gjorde att jag vågade ta den här risken. Och jag kan faktiskt skatta mig lycklig som ändå kan leva på detta. Även fast det inte är så stor inkomst...