Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Svedberg & The Hillside Stranglers
City Serenade, 2012
Skivbolag: Granat Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2012-03-28
Hemsida: www.svedbergandthehillsidestranglers.com

Ni vet när man hör musik och det omedelbart slår en hårt i magen? Det är känslan när jag lyssnar på Only place I know. En till viss del bortglömd känsla, men som efter år och åter år med svensk pop i lurarna aldrig kommer att lämna kroppen. Ett sorgset blåsintro som övergår i en medryckande men tillika vemodig låt, för tankarna främst till David & The Citizens fina stunder. Svedberg & The Hillside Stranglers är säkert ett bekant band för många av Joyzines läsare, och deras mix av folk och pop har hyllats lite varstans. Ändå var jag inte beredd på den här öppningen och alla minnen den skulle väcka till liv. Både goda och onda minnen.

Om man läser innantill är det lätt att bli avskräckt, har vi verkligen plats för mer vilja-spela-eklektisk-folkpop? Visst är vi mätta? På fråga ett skulle är svaret nej, på fråga två ja. När ”City Serenades” är igång så är skillnaderna dock flera. Eklektisk i betydelsen ”använda många musikaliska element” görs inte till något egenvärde, utan bidrar till en musikalisk helhet på ett ypperligt sätt. Det är inte elva likadana låtar där en skäggig man/duo fått feeling och ska ge sitt, ofta överflödiga, bidrag till det senaste decenniets stora altcountrytrend. Det är något annat.

Att försöka att intala sig själv nyhetsvärdet i följande blir lätt löjligt. Ett band lämnar storstaden, tar sig ut i obygden och blir sådär härligt uppslukade och kreativa av naturen. You’re on your on own är i den kontexten en rätt gjord låt. Men sättet den sjungs på, det har jag inte hört sedan början av första halvan av 00-talet. Känslan är att bandet helt enkelt inte låtit naturen påverka resultatet mer än i detaljer.

En sak som Svedberg & The Hillside Stranglers däremot har gemensamt med ovan inte nämnda artister och band, är att de får problem med att hålla mitt personliga intresse uppe på en jämnhög nivå. Men. Efter den där första urladdningen är det naturligtvis svårt och det är också fel att påstå att ”City Serenades” inte blixtrar till många gånger därefter. Så. Oavsett om referenspunkten är rimlig eller inte, så är det här det mest intressanta jag hört i sitt segment sedan nämnda David och medborgarna tackade för sig. Gott så säger jag och drar till med en extra betygsplupp.