Joyzine

[stäng]

Intervju

Dreamboy

Popbandet Dreamboy har efter sex år tillsammans slutligen lyckats prångla ut ett debutalbum. En platta som till råga på allt tagits emot med öppna armar av en enig svensk recensentkår. Bandets sångare Ludwig Bell avslöjar dock att han inte tar åt sig särskilt mycket av recensioner, att han har svårt att skriva texter om glada ämnen och att det snart kan vara dags att lägga ner bandet.

– Man kanske skulle ha någonting större att vara lycklig över i livet, kanske ett barn eller en karriär, någonting som man kunde vara glad över att ha åstadkommit, men det här är det största jag har gjort, konstaterar Ludwig Bell, sångare och frontperson i popsensationen Dreamboy.
Med det konstaterandet besvarar han min ganska klyschigt ställda fråga om debutalbumet ”It Means The World To Me” verkligen betyder allt för honom. Uppenbarligen är det så. Efter tio år i band och sex år som Dreamboy ligger ett album äntligen klart för lansering och ingen kunde vara nöjdare än sångaren. ”It Means The World To Me” är inget vanligt indiepopalbum, här har gitarrer och klassisk popsättning fått ta ett steg tillbaka för lekfullhet och oortodoxa stämningsinstrument.
– Jag är väldigt lättroad och nöjd och gillar att lägga på och lägga på och bygga i all oändlighet, men man ska inte knöka in en massa instrument bara för knökandets skull. Det är roligt att man kan bygga en ljudvägg av skithäftiga pålägg, samtidigt som allt måste fylla en funktion.
– Det är inte alltid man ska klä upp låtarna i finkläder, utan de ska få vara nakna också, men mycket av det vi har gjort tycker jag ändå blev jäkligt bra och det blev lite mer lekfullt än om vi bara hade lagt dem rakt upp och ner med gitarr, bas, trummor och keyboard och sen skitit i allt annat. Vi har tagit bort gitarrer och lagt på annat, som dragspel och flöjt istället, berättar sångaren som för dagen tycks vara på ett alldeles strålande humör.

”…det blir ostigt”
Lår er inte skrämmas, Dreamboys debut är ingen utflykt i folkmusikfluktande eller något annat märkligt, bara en något mer mångfacetterad tolkning av indiepop som blomstrar mer än det mesta annat som finns att höra i dagens popklimat. Dessutom låter det en hel del 90-tal om plattan.
– Det vore konstigt annars, det var ju på 90-talet jag började lyssna på musik, så någonstans tror jag det har format vad jag tycker är en bra melodi och vad jag tycker är bra harmonier. När jag tycker att wow nu fick jag till en bra låt, varför tycker jag då det? Jo för att det matchar någonstans i min hjärna, det matchar mot något mönster långt bak som bildades när jag började digga musik. Jag lyssnade på Popsicle och allt vad det nu var. Det var inget band jag snöade in på mer än nåt annat, utan jag hade alla de där skivorna.
– Men när det gäller soundet tänkte vi på att harmonierna kan vara liknande, men vi ville inte få det där muggsoundet med bara massa tuggande gitarrer, det är så tråkigt. Vi ville få det mer akustiskt och kul och framförallt med mycket mer sång. Det blir så djävla statiskt när man lyssnar på många av de där gamla plattorna, reder Ludde ut begreppen.
Till skillnad från de gamla 90-talsbanden finns det dessutom för det mesta en gladare vibe i Dreamboys låtar.
– Att vi har glad musik och mörka texter tycker jag är det härligaste med alltihop. Vi har några mörkare låtar som vi aldrig har spelat in, till exempel en som hette My Apology, men det blir så himla…det blir ostigt alltså. Det kan lätt bli så när det både är en mörk text och en mörk låt, det kanske är vi som inte är tillräckligt skickliga på det, jag kanske inte är tillräckligt bra på att skriva sådana låtar, men det blir lite kaka på kaka.
Sättet på vilket Ludde skriver låtar är också en historia för sig.
– Jag skriver alltid på kvällarna innan jag går och lägger mig och jag spelar inte in någonting. Jag har ingen diktafon, jag har ingenting och glömmer jag bort det under natten då vet jag att det inte är något att ha. Vaknar jag på morgonen och kommer ihåg det jag skrev då vet jag att det är så pass bra att jag kan fortsätta med det, annars skiter jag i det, skrattar sångaren.

En snuttefilt från Boston
Som Ludwig nämner ovan kompletteras gruppens glada popmusik av mörka, ofta ganska självreflekterande texter. Allt från otrohet och mobbing till älskade baseballtröjor avhandlas genom albumets tio låtar.
– Det är mycket lättare att skriva om starka minnen och de starkaste minnena har jag fått av saker som är tråkiga, det är sällan roliga saker som etsar sig fast. Det är lättare att försöka komma ihåg och tänka efter och skriva en bra text om något som varit lite jobbigare och satt djupare spår, reflekterar frontmannen.
Är det inte läskigt att lämna ut sig själv så mycket i texterna?
– Jag har inte tänkt så, det är många kompisar som har frågat faktiskt, men jag har inte tänkt på det alls. Jag tror att det jag skriver om är universellt, även om alla saker inte är det, men de flesta vet hur det är att vara ung eller hur barn kan vara mot varandra eller har vänner som svikit, det är ju saker folk varit med om och det är skittråkigt.
Har du fått mycket respons från människor som känt igen sig i texterna?
– Ja, jag har fått ganska mycket mail och Myspace-meddelanden, det är många som vill diskutera och fråga vad saker betyder. Det var en kompis som frågade om We Were Friends, men just den handlar faktiskt om otrohet ur ett vänskapsperspektiv, man är ju bästakompisar när man är ihop också.
– I vissa fall kan jag förklara exakt vilken episod det handlar om för dem som undrar. Jag lägger mycket vikt vid texterna och tycker att det är en viktig del i hela paketet. De flesta som lyssnar bryr sig nog inte och det är okej det också. Många av mina favoritband har ju bara nonsenstexter, The Strokes har väl inga djupare texter, det är mest larv, men det gör inte så mycket för de har sådana djävla hits. Men jag själv kan inte pränta ner ord som jag inte tycker är viktiga på något sätt.
I This Heart sjunger Ludde hjärtekrossat om hur han vill överlämna sin Boston Red Sox-tröja till någon. Baseball är knappast det vanligast förekommande textämnet hos svenska popband, men sångaren har en logisk förklaring till varför han sjunger om de nyblivna världsmästarnas souvenirkläder.
– Jag gillar faktiskt sporten som sådan, men det handlar om en t-shirt jag fick av mina släktingar i Boston när jag var typ 16 år. Det är en sådan där klassisk favoritt-shirt som alltid är lika snygg och alltid är lika skön. Alla har ju en sådan favorit, det är min finaste tröja och den är jag väldigt rädd om. Jag har den när jag ska känna mig extra fin eller extra trygg i något sammanhang, som när jag körde upp för körkortet till exempel och jag brukar ha den när vi spelar in. Det är min snuttefilt och betydelsen i låten är att den är det käraste jag har.

Ludde är Maia
I Stockholm, we have a problem ger sig stockholmaren Ludwig dessutom på att ta tillbaka ett textämne som tidigare varit förbehållet band från landsortshålor.
– Det är väl naturligt att sjunga om platsen man kommer ifrån. Lite av tanken är också att det är en låt om att man faktiskt kan längta bort även från Stockholm ibland. Det är annars ett tema som artister från mindre städer på något sätt lägger beslag på. Jag var tvungen att komma bort från Falun, den staden tog kol på mig, jag måste bort från Skellefteå eller vad det nu kan vara. Men jag tror att man kan bli precis lika trött på Stockholm faktiskt.
Som kuriosa kan nämnas att låten var den första som spelades in till ”It Means The World To Me”, redan under 2005, och som duettpartner har Ludde en tjej som strax därefter skulle breaka stort i Sverige. Annika Norlin, alias Hello Saferide, alias Säkert. Ludde berättar uppspelt:
– Hon hade precis släppt sin skiva (”Introducing Hello Saferide” /förf.anm) och bara gjort ett par tre spelningar. Hon skulle spela akustiskt i Helsingborg när jag ringde henne och frågade, så det var första duetten hon gjorde kan jag säga. Sen har det blivit ganska många och jag förstår att folk rycker i henne för hon är ju snäll och duktig, men vi var först.
Dessutom hade Ludde redan varit med och sjungit på nämnda Hello Saferide-debut tidigare under året.
– De stämmor som Maia Hirasawa numera tar live, jättefina falsettstämmor, de lägger jag på I thought you Said summer is going to take the pain away på skivan. Det låter som en tjej, men det är jag, förklarar han skrattande.

”Jag är en låtjunkie”
Apropå nämnda artister och musiker som spelar med varandra till höger och vänster kan jag inte låta bli att förhöra mig lite om vad Ludde egentligen tycker om den sprudlande svenska popscenen av idag.
– Det kommer skitbra grejer. Jag har lite den inställningen att jag är som en förälder, jag tycker det är så roligt att folk spelar. Jag kan tycka att en låt är ganska meningslös, men blir aldrig provocerad av något som är dåligt, utan det är kul att folk spelar musik i vilken form som helst. Sen hör jag mycket som är jättebra, som Annika Norlin eller Håkan Hellström eller The Tough Alliance, det finns hur mycket som helst som är skitbra.
– Det dyker upp saker ibland som jag bara känner att jag inte förstår, men det är för att jag är en låtjunkie, det behöver man ju inte vara. Mitt sätt är inte bättre än något annat, men ibland kan jag känna att det saknas låtar. Det finns kanske bara en attityd eller bara en look, men inte en enda låt som håller och det är ju klart att då är det svårt att gå och köpa en skiva.
Mitt påstående att scenen ibland kan framstå som lite väl incestuös, att de artister som släpps fram allt som oftast kommer från en bakgrund i redan etablerade popband bemöts av ett ganska defensivt medhåll.
– Just den grejen ger av någon anledning väldigt mycket press i Sverige. Det är väl en enkel grej att sälja in till en journalist, här är basisten från First Floor Power och så vidare. Till och med små skivbolag kan vara rätt skrupelfria när det gäller vad de lyfter fram. Om de ser en möjlighet att få lite uppmärksamhet för sin artist så utnyttjar de ju den.

Dags att lägga ner
Incestuöst eller inte, Dreamboy står ändå ut på en scen där många band och artister tenderar att låta precis likadant. Kanske är det därför pressen tagit emot ”It Means The World To Me” med öppna armar. Hyllningarna har nästintill varit översvallande, men Ludwig håller sig i sammanhanget förhållandevis lugn.
– Det jobbiga är att jag inte blir så glad som jag borde bli av positiv respons, förklarar han. Jag tycker ju faktiskt själv att skivan är väldigt bra, jag tycker inte att den är värd tio av tio, jag tror att vi kommer bli ännu bättre till nästa skiva, annars borde vi ju lägga av. Skivan är en 7,5 av tio, det skulle jag vilja ge den. Den är klart köpvärd och jag vill jättegärna ha den, hade jag inte gjort den hade jag gått och köpt den direkt, men i och med att jag tycker så känns det när jag får en positiv recension som att folk har fattat. Då känner jag ”ja men precis så är det, jag håller med”. Då blir jag mycket mer knäckt när någon inte håller med, då blir jag helt förstörd.
Du sa att ni borde lägga ner när ni nått er topp, tror du att du kommer känna när ni är där?
– Jag har funderat på det. Det är lite bästföredatum på vår pop ändå, energimässigt, jag kommer inte att orka spela efter att jag fyllt 31 eller så, då tror jag att det blir tufft. Om vi gör en skiva till som Dreamboy, då tror jag att det blir bra sedan, då har vi nog kommit så långt som vi kan i det här projektet. Nu har vi bara två nya låtar klara, men de blir jättebra så jag tror att sen är det nog dags att göra något annat.